Läste torsdagen den 23 december på Fria ord i Norrbottens-Kuriren om monstret anorexia. Jag lider med dessa människor i insändaren och jag vet hur det är på grund av egen erfarenhet.
Jag tycker det är oerhört starkt gjort att skriva ner detta "livets helvete". Vem ska föra dessa människors (tjejers/killars) talan om inte vi anhöriga? De som lider av ätstörningsproblematik går inte precis i demonstrationståg på gatan och ropar ut att de har ett monster inom sig som förgör dem och att de vill ha hjälp att förgöra monstret! Det är därför det inte finns så mycket debatt eller diskussion om denna problematik.
Det ligger så mycket skam och skuld inom detta område. Dessutom är det skamligt i var mans mun, då det anses som en psykisk sjukdom, och att vara psykisk sjuk anses fortfarande skamligt i vårt samhälle.
Den vård för anorektiker som i dag finns i Norrbotten är torftig jämfört med övriga landet. Det finns mycket duktig personal här uppe i norr som är intresserade och vill hjälpa, men de ges inte resurser att utveckla sitt arbete.
Politikerna vill inte satsa på den här vården eftersom de får statistik som visar att det är varierande antal som drabbas år för år. Politikerna vill inte heller satsa på denna vård för de anser att det inte finns någon fungerande vård att få. Men det finns!
Det finns flera vårdformer som är bra! Denna patientgrupp ska dock exempelvis inte vårdas bland andra patientkategorier. Det är inte rätt forum för dem. De behöver en egen vårdenhet. Politiker, besluta vilka former som ska finnas och ge pengar till vården för att utbilda personalen i ämnet!
Det är unga människor som drabbas av detta monster och de, våra unga, är vår framtid! Varför ska jag som anhörig se på när döden står och knackar på, för som Karin Larsson skriver i sin artikel: "Det finns bara två alternativ: Döden eller livet."