Kommentar till Henrik Rundgrens insändare.
Jag tänker inte be om ursäkt för några ömmande tår - det är min bergfasta och inhämtade förvissning att konungariket Sverige hade varit ett tragiskt exempel på outnyttjade resurser, om det inte hade funnits visionära människor med kunskap och kapital som de varit beredda att investera i människor, råvaror och teknik.
Menar insändarskribenten på allvar att Alfred Nobel, Gustav Dahlén, Baltzar von Platen, Kamprad och Rausing inte bidragit till det välstånd ur vilket vi kunnat finansiera välfärden? Ifall det är tesen blir allt vidare resonemang meningslöst.
Hur gärna man än vill tro på människans inneboende godhet och idealism så hade ingen arbetat med att hämta upp malm ur berget eller timmer ur skogen, med mindre än att de fick betalt för det och så ska en marknadsekonomi fungera.
Ringakta inte de som är beredda att offra resurser för något de tror på. Låt vara att de naturligtvis tjänat en slant på det men jag kan inte tänka mig att någon vill satsa sina besparingar om det inte förräntar sig på något vis. Dessutom ger ju det förräntade kapitalet möjligheter till ytterligare investeringar. Det är ju ingen som gräver ner kapital i ett hål i backen för att då och då dregla över dem.
Pengar genererar arbete och välstånd. Låt oss någon gång komma bort ifrån 30-talets klasskampsretorik och ärligt erkänna att vi alla vill tjäna pengar för att öka inflytandet över vår egen välfärd.