Torsdagen den 13 februari klockan 21.00 sände TV 1 en timslång dokumentär om Växjö stifts första kvinnliga präst, Inger Svensson. Tv-programmet väckte många tankar kring, 56 år av rätt för kvinnor att prästvigas. Skildringen av hennes livsöde berörde mig djupt, ur rent medmänsklig synpunkt. Hennes livsöde visar med rent skrämmande tydlighet hur samvetslöst, rent omänskligt, motståndet inom vissa så kallade kristna kretsar tar sig uttryck i. Som ung teologistuderande kvinna möttes hon av ett kompakt motstånd från prästerligt håll. Dessa motståndare mot kvinnors rätt att förkunna ordet, samt att prästvigas, visar upp värderingar som saknar stöd i evangelierna. I världslig mening är dessa värderingar fascistoida. Helt utan stöd i mästarens kärleksbudskap. Kristus budskap till sina medföljare var: "Gå ut i hela världen och gör alla folk till mina efterföljare." Detta budskap innebär på intet sätt att halva mänskligheten ska utestängas från kallelsens uppdrag.
Min syn på kvinnoprästmotståndarna är i saklig mening denna. Motståndet mot kvinnliga förkunnare av Guds ord grundar sig på rent könsrelaterade orsaker. Hur kan man i saklig mening betvivla ärligheten och andligheten i den kallelse att predika ordet, som en ung, oförvitlig kvinna upplever. Samtidigt som dessa vilsegångna kvinnoprästfientliga manliga präster, helt och okritiskt ställer sig bakom den kallelse som sedermera aposteln Paulus påtvingades av Herren. Tidigare rövaren och banditen, förut benämnd Saulus från Tarsus, en ökänd förföljare av kristna. Under de närmaste årtiondena efter Mästarens död på korset, var denne Saulus från Tarsus en av de ivrigaste förföljarna och lönnmördarna av Kristi efterföljare. Ända fram till att Herren fann det nödvändigt att på Damaskusvägen slå honom till marken. Tillhålla honom det felaktiga i detta rövarliv, dessutom ge honom förlåtelse och försoning för alla hans missgärningar. Och det märkligaste av allt. Herren gav honom kallelsen och uppdraget att predika Guds ord. Detta var säkert en svårsmält upplevelse för den förhärdade rövaren Saulus från Tarsus. Till hans heder må sägas att han höll sitt löfte att följa den uppgift Herren gav honom. Han ändrade sitt namn till Paulus och blev en god efterföljare till Mästaren. Han har sagt och skrivit många goda och bra saker i sitt liv som förkunnare. Det är sorgligt att ett felaktigt uttalande av Paulus, ännu efter så lång tid, tas som grund av många män att förtrycka och underkuva sina kvinnliga medvandrare på jorden. Paulus uttalande i 1 Kor 14:33-34 är enligt min tolkning inte en dogmatisk tros- eller livsåskådningsfråga. För Paulus var detta uttalande vid det tillfället en ren ordningsfråga. Med hans bakgrund i Judendomen var kvinnliga förkunnare en avvikelse från allmän ordning. Detta uttalande av aposteln Paulus, borde omfattas av den omedelbara försoning och förlåtelse Herren gav honom på Damaskusvägen.
Med detta i åtanke ser jag det vara märkligt att dagens kvinnoprästmotståndare vanhedrar Paulus minne, genom att inte visa samma tolerans, förståelse och försoning som Paulus vederfors vid sin omvändelse, då han mottog kallelsen. Själv är jag inte någon kyrklig man, men är medlem i Svenska kyrkan. Jag anser mig vara väl förtrogen med livsåskådningsfrågor samt övriga frågeställningar inom det andliga området. Om någon vill diskutera dessa frågor står jag gärna till förfogande. Jag ägnar med gott samvete några timmar av min inte alltför dyrbara tid åt att diskutera villfarelser hos dem som är svaga i tron.