“Hej! Nu är det dags att sälja kakor, så våra ungdomar får åka på olika resor! Sedan kära föräldrar säljer vi salami, underkläder, plastpåsar, grillsåser, toapapper och ullkläder, okej, nu kör vi!.”
Ännu ett förslag till försäljning trillar in i min mejlbox. Vi har just sålt allt det där, två vändor, för de andra barnens tilltänkta skolresa, fotbolls-, innebandy- och basketlag. Vi drunknar i produkter. Det är listor och inbetalningar kors och tvärs, produkterna ska levereras. Vilken av mina ungar var det nu som sålde 15 paket underkläder och vem av dem sålde tolv?
Barnen har varit duktiga, knatat runt till grannarna, de få som finns i vår lilla by. De har ringt runt i kommunen för att få sälja, till mina vänner, våra släktingar och farmors väninnor och de har alla snällt köpt. So far so good, men när allt kommer, ja då ska grejorna levereras. Barnen har inget körkort så det blir jag som får se till att alla dessa korvar, påsar och kläder hamnar på rätt adresser.
På skolorna pratar man om att familjer har olika förutsättningar när det gäller ekonomi, man får inte casha upp pengar till klasskassan, men i mina ögon liknar detta bara en penningtvätt, för mina pengar går likväl till detta, då det inte är billigt att köra bil, dessutom tidskrävande och tär på miljön.
Jag anser att det inte bara är pengar som kan vara skillnaden i olika familjer, utan även tid. Om vissa har tre barn och någon ett, ja se vad det kan göra i tid bara när det gäller insamling till klass- och fritidsaktiviteter. Har man fler barn så har man av naturliga skäl mer aktiviteter som man ska involveras i, självklart. Jag ska be alla unga par tänka på det innan de bildar familj. Fler barn = fler kakburkar.
Jag har ett roligt, välbetalt, men krävande arbete, engagerar mig i både mina och andras barn, men lik förbaskat får jag känslan av att var en dålig, odemokratisk förälder, för att jag inte orkar sälja mer!
Försäljningshysterin har ökat och baske mig - den är inte så demokratisk, som den lurar oss till att tro. Har du ekonomisk möjlighet, men inte tid och ork, då är det ingen som tar hänsyn huruvida du har möjlighet att sälja eller inte. Förr eller senare kommer x antal broschyrer hemskickade från skolan eller laget. Har du däremot inte råd att lägga pengar till klasskassan, så är det frivilligt att sälja, men var ligger frivilligheten för mig som har råd?
Vad är egentligen skillnaden? Mina barn behöver en förälder som håller ihop, jag vill inte bita ihop tills jag bryter ihop! Varför kan jag inte få betala de där tre hundra kronorna i stället för att jag ska vara bud med min bil? Den tiden kan barnen och jag göra annat skoj tillsammans på.
Jag personligen tycker det börjar gå för långt. Det blir dessutom en tävling mellan barnen, där någon “bara” sålt fem produkter och någon annan har lyckats sälja 97, på grund av att dennes föräldrar jobbar på ett stort företag och lägger produktlistorna på fikarumsbordet. Jag kan säga att den stackare som bara lyckats kränga iväg fem stycken inte känner sig så mycket värd.
Det är dags att tänka om! Det är i slutänden föräldrarna som får göra jobbet, i väldigt många fall.