Långt borta från förödelsen i Filippinerna sitter FN:s klimatdelegater och vrider på formuleringarna. I veckan fick de ta emot en ny rapport, Global Climate Risk Index, som visar att det är utvecklingsländerna som drabbats hårdast av klimatförändringarna de senaste 20 åren.
Alla de tio mest drabbade länderna under perioden 1993 till 2012 är fattiga länder. Det talar sitt tydliga språk. Den rika världen har byggt sitt välstånd på olja och kol, medan utvecklingsländerna får betala notan. Vår statsminister Fredrik Reinfeldt har, varje gång han tvingats kommentera klimatfrågan, pekat finger åt snabbt växande ekonomier som Kina och Indien, och krävt att de tar sitt ansvar. Samtidigt orsakar vår konsumtion flera gånger högre utsläpp per person, jämfört med indier och kineser.
Vi står inför ett moraliskt ställningstagande av globala mått, men de rika ländernas ledare tycks sakna moralisk kompass. De tävlar om att hålla mätta medel- och överklassväljare nöjda, eller bröstar upp sig över olika detaljfrågor. I den kommande valrörelsen måste vi våga prata om det öde som den mänskliga civilisationen står inför, och vad som krävs för att ge kommande generationer chansen till ett någorlunda gott liv. Är vi mogna den uppgiften?