Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En mamma mördas på ett fasansfullt, brutal och omänskligt sätt. Pappan sitter i fängelse, dömd i tingsrätten för mord. Två små barn har förlorat båda sina föräldrar. Att påstå att jag vet hur barnen och de anhöriga har det idag vore förmätet. Men jag är mamma till tre vuxna söner och farmor till fyra barnbarn. Jag kan lätt föreställa mig hur jag skulle uppleva det fasansfulla om det handlade om min familj. Hur det skulle kännas att hamna i händerna på prestigefyllda och maktfullkomliga fritidspolitiker i Luleå som behandlar mina åsikter som luft! Hurves vid bara tanken. Socialtjänstens hantering av barnen har varit minst sagt underlig. Först ville man sära på syskonen. Något som ändrades sedan den moderate politikern Staffan Eriksson sagt nej. Och den 18 februari kom beskedet. Socialnämndens enskilda utskott, bestående av fritidspolitikerna: socialnämndens ordförande socionomen Eva Bergström, (s), brandmannen Roland Nilsson (s), militären Per Tjärdalen (m), pensionären Kurt Westbrandt (s), tandsköterskan Anita Geijer (s) och fritidspedagogen Carola Lidén (c), beslutade då att placera barnen i en främmande familj utanför deras sociala nätverk. Intentionerna hos politikerna må vara goda. Men någonstans i grottekvarnen har det slagit slint. Det finns nämligen inga sakskäl som talar emot att barnen inte ska få växa upp tillsammans med sin bror i en familj som de har knutit an till och vistas regelbundet i. Utskottet måste nu reparera den skada de är på väg att åsamka barnen genom att tvinga dem till ännu fler separationer. Det handlar om sunt bondförnuft, livserfarenhet och den samlade kunskap vi har idag om barns anknytningsmönster. När det finns ett etablerat socialt fungerande nätverk, när far- och morföräldrar är överens, när det finns ett syskon med en välfungerande familj som vill ta på sig ansvaret, en familj som barnen har knutit an till, som de vistas regelbundet hos, ska barnen stanna där. Hur kan en hjärtefråga förvandlas till en prestigefråga? Det kan man undra när man läser uttalanden som socialnämndens ordförande Eva Bergström gjort i Kuriren. Hon påstår bland annat att namninsamlingen är ett hot mot demokratin. Samtidigt hotar hon att hoppa av uppdraget om folkviljan får igenom sina krav. Ett synnerligen hårresande utspel av en ledande politiker i socialnämnden, med tanke på att vi lever i ett samhälle med yttrandefrihet som en grundlagsskyddad rättighet och som ett skydd mot makthavares maktmissbruk. Eva Bergströms uttalanden har stärkt mig ännu mer i uppfattningen att det är rätt att skriva på namninsamlingen och att ärendet måste granskas av JO.
