2018 kommer Sverigedemokraterna att göra sitt hittills bästa riksdagsval. Alltifrån före detta moderater till arbetare och arbetslösa kommer att rösta på SD. Det är inte märkligt på något sätt.
När man försöker pränta i oss "dagens sanningar" om att "det går bra för Sverige" så syftar man inte på den arbetarklass som håller på att stressas sönder och samman och drabbas av utmattningsdepressioner. Man syftar inte på de som tvingas veckopendla och bo i husvagn, eller ha dubbla bostäder och under arbetsveckorna leva frånskilt från sina familjer.
Man syftar inte på de som upplever arbetsplatsen som helvetets plats på jorden, men som inte vågar yttra sig eller sätta några som helst gränser. Man syftar inte på de runt 70 procent av de arbetslösa (kallas utsatta), som kanske aldrig mer ska försörja sig på arbete med undantag för de perioder som staten betalar för.
Man syftar inte på all nedlagd vård sedan 1990-talet, akutmottagningar och lasarett som tömts på verksamhet och medfört att svårt sjuka eller skadade akut måste transporteras längre sträckor och blivande mödrar som måste föda i bilen på väg till lasarettet, ej heller på de som dör i väntan på vård. Man syftar inte på alla ungdomar och kanske barn som tidigt börjar med droganvändningen för att stilla sin ångest. Man syftar inte på alla de sönderskjutna och sönderskurna människor som kräver akut vård.
Den i media uttryckta längtan efter mångfald handlar inte om solidaritet. Det handlar inte om etnisk tillhörighet över huvud taget. Kanske den största täckmanteln som högerpolitiken någonsin använt för att gynna sina syften. Det handlar om något helt annat. Sverige ligger i topp när det gäller att skapa ekonomiska klyftor. I Sverige gynnar man rikedom och bestraffar arbete med tre, kanske fyra gånger mer arbete för samma lön.
Riksdagspartierna har tillsammans fört oss från 1980-talets solidaritets- och lagomsamhälle till dagens socialt och ekonomiskt splittrade Sverige.