För mig är måttet rågat. Jag kan inte längre tiga still och acceptera att våra patienter far illa. Har arbetat som läkare på Sunderby sjukhus sedan många år tillbaka. När jag tjänstgjorde som AT-läkare hade vi en välfungerande akutmottagning och gott om vårdplatser med tillgång till erfaren personal. Jag kunde känna mig trygg med att patienterna fick ett bra omhändertagande oavsett om de befann sig på akutmottagningen eller någon av våra vårdavdelningar.
Har sett en gradvis försämring sedan dess och vi har sedan länge passerat en gräns där vi inte längre kan ge patienterna ett fullgott omhändertagande. Tidigare var somrarna en prövning men nu är varje dag en prövning. Vi har stängt fler och fler vårdplatser på samtliga kliniker på sjukhuset.
Duktiga, erfarna sjuksköterskor och undersköterskor slutar och söker sig till andra verksamheter. Nyutexaminerade sjuksköterskor blir avskräckta från att arbeta inom slutenvården på grund av orimligt hög arbetsbelastning, dålig arbetsmiljö och dålig löneutveckling. Den personal som är kvar sliter och gör sitt bästa men stressnivån är hög och långtidssjukskrivningarna ökar. Som ansvarig läkare tvingas jag dagligen ta beslut som inte känns bra. Vi skickar hem patienter som inte är färdigbehandlade för att bereda plats för de som är ännu sjukare. Patienter får ofta ligga kvar på en hård brits på akutmottagningen i väntan på vårdplats. De läggs in på en fiktiv avdelning men det finns inte tillräckligt med personal på akutmottagningen för att kunna ge de mediciner, omvårdnad och mat. Denna fiktiva avdelning har kritiserats hårt av IVO men den fortsätter ändå att vara kvar.
I helgen som var låg flera patienter kvar mer än ett dygn i väntan på att få en vårdplats på avdelning. Patienthotellet används som ett alternativ till vårdavdelningarna men där är patienterna inte säkra eftersom det saknas kontinuerlig övervakning. Patienter far illa och drabbas av vårdskador eftersom våra resurser är otillräckliga. Jag har numera en klump i magen när jag ska gå jour. Jag kan inte längre ta medicinskt ansvar för det som pågår. Det var inte det här jag utbildade mig till. Jag lärde mig att jag skulle lindra, bota och framför allt inte skada.
Det är dags för regionpolitikerna och regionledningen att vakna. Patientsäkerheten är hotad varje minut dygnet runt. Allt annat är lögn och förbannad osanning! Det krävs drastiska åtgärder för att få personalen att stanna kvar och för att kunna vända denna nedåtgående spiral. Jag hoppas bara att det inte är för sent.