Hur långt ska det få gå?
Nyligen informerade en av våra chefer på Akutmottagningen, Sunderby sjukhus, om Region Norrbottens beslut att eventuellt avveckla Vårdnära service (VNS). Det känns som att varje beslut Regionen kommer med river ytterligare hål i Sunderby sjukhus rostiga skrov som sakta sjunker ned i djupet. Jag som personal känner att hoppet om en dräglig arbetssituation lämnar mig och snart orkar jag inte mer. Det går inte en dag utan att jag tänker på vad jag ska hitta på istället när jag lämnar mitt arbete som sjuksköterska. Detta trots att jag verkligen älskar mitt jobb då det är otroligt intressant, lärande, utvecklande, spännande och givande, men jag känner att det inte räcker längre, att jag inte längre räcker till.
I nuläget finns det tre från VNS-personal/dygn som ska bemanna akuten. De snittar runt 20 000 steg/ per person på ett arbetspass då de transporterar patienter till och från röntgen, till mottagningar, till avdelningar. De hjälper till att hämta nödvändiga läkemedel från övriga huset då akuten har få och i princip enbart akutläkemedel. De bäddar våra britsar så vi snabbt kan ta in nästa patient som behöver få en plats att ligga på. De hjälper till att städa våra salar där vi vårdat personer med magsjukor, influensor och andra smittor som kräver mer genomgående städ än andra platser. De hjälper till att tömma sopor och bära tvättsäckar och mycket, mycket mer. De är fantastiska, arbetsamma människor som vi inte klarar oss utan. Vi har alldeles för långa väntetider på alla steg i vårdkedjan i dagsläget och de kommer att förlängas ännu mer utan VNS.
Där jag arbetar trollar vi dagligen med de få resurser vi har för att få hjulet att gå runt men känner ändå att vi inte hinner med allt som borde göras. Vi har ett dygnssnitt på runt 100 patienter som skrivs in på akuten. Största belastningen ligger på eftermiddagen då det ofta är 30 till 40 patienter på akuten samtidigt, ibland flera över 50 patienter. Avdelningarna är ofta redan överbelagda så flertalet patienter får vänta närmare ett dygn innan de möjligen får plats på en avdelning på sjukhuset. Vi i personalen skjuter på matraster, om vi alls tar ut våra raster, för att försöka hinna med och tillgodose patienternas behov. Många av patienterna får vänta alldeles för länge på oss då vi hela tiden får släcka de bränder som brinner värst. Vi prioriterar och omprioriterar, vi blir avbrutna i våra uppgifter av kollegor, av oroliga anhöriga, av patienter som alla behöver en sekund av vår tid. Vi försöker möta allas behov och återigen omprioritera på nytt. Vi håller många gånger andan då patientsäkerheten är under all kritik och bara hoppas att inte något allvarligare misstag sker. Vi kommer på oss själva i slutet på arbetspassen att vi inte hunnit gå på toa på hela dagen. Vi har ansvarsområden där vi själva eller tillsammans med kollegor ska försöka hålla efter utrustning och utveckla delar som ska förbättra vården vi bedriver men vi får sällan den nödvändiga tiden till att faktiskt ägna oss åt våra ansvarsområden. Vi nekas önskad semester och får då ibland istället byta till ett annat pass där det saknas personal, alternativt byta med en kollega som är snäll och ställer upp. Vi ställer upp och stannar kvar när det är kris efter personal trots att vi egentligen längtar hem till våra nära och kära. Vi tar på oss extrapass och löser sjukfrånvaro och sommarsemestrar då det inte finns att få tag på vikarier som ställer upp. Hur ska vi orka ta hand om alla sjuka människor om vi aldrig själva ges möjlighet till återhämtning?
Och nu menar alltså Region Norrbotten att vi ska lyckas klämma in ytterligare massor med uppgifter i vårt redan alldeles överfulla arbetspass. Det finns en djup oro i arbetsgruppen över hur framtiden på arbetsplatsen kommer att se ut och flera talar om att säga upp sig ifall Region Norrbotten genomför sitt beslut att avveckla VNS. Det kanske blir den berömda sista spiken i kistan eller droppen som får den redan till brädden fyllda bägaren att svämma över. Nu får det vara nog!
Sjuksköterska
Akutmottagningen
Sunderby sjukhus