Kinas arbetsläger för muslimska uigurer, kazaker, hui och andra etniska grupper, ger pö om pö ifrån sig flera hemligheter. Fångarna får inte sova med ryggen mot kameran, den så kallade tigerstolen används för att hålla fången med armar och ben utåt i timmar, och andra fångar har berövats sömn.
Staketen är höga, med piggar på, och öglor av taggtråd eller elektrisk tråd. Med några meters mellanrum sitter kameror. En miljon människor uppskattas befinna sig i dessa läger som finns i högsäkerhetsvarianter och lågsäkerhetsvarianter. Även utanför lägren förekommer övervakning; när du är ute och går så kan din mobil genomsökas efter olämpligt material. Så många har kinesiska flaggan i sin mobil och en text i stil med "jag älskar kommunistiska partiet" för att se bra ut i kontrollerna. Somliga hamnar i lägren för småsaker, det kan bland annat bero på ett kvotsystem som lägren måste uppfylla, då går de ut och tar folk för att nå upp till sin kvot. Det finns också ett system som kallas röda stjärnan, då ska folket berömma Xi Jinping, älska Kina och kommunistiska partiet samt vara ekonomiskt flitiga. De ska tala mandarin och inte sitt eget språk, de får inte gå till moskén för ofta. För att komma in i moskén måste besökaren uppvisa identitetskort. Frivilliga från kommunistpartiet kommer och flyttar in i deras hem utan att fråga.
Det är svårt för journalister att få fram uppgifter, folk är rädda för att prata eftersom det ger återverkningar. De är rädda för att ens ta ögonkontakt. När en journalist kommer dit, dyker personer upp och frågar intensivt efter vem som talat med journalisten och säger att journalisten måste ha eskort med sig som beskydd. Den officiella kinesiska hållningen har gått från att förneka lägrens existens, till att hävda att de är yrkesutbildningar som gör uigurerna anställningsbara och varvar detta med att hävda att lägren är en del av terroristbekämpningen. Källa: Lily Kuo på the Guardian.