Jag minns för några år sedan en bild på facebook som föreställde far och dotter tillsammans på semesterresa. De såg ut att ha det bra och log mot kameran. Under hade en släkting kommenterat "Vad fina ni är!".
Pappan var socialt väletablerad, försäljningschef i sportbranschen och levde i en utåt lycklig familj i ett fint bostadsområde på Västkusten.
Några veckor senare greps pappan av polisen. Han hade sexmanipulerat en 13-årig tjej, ungefär jämgammal med den egna dottern. 13-åringen hade drivits så långt att hon till slut tog livet av sig på ett järnvägsspår. Polisen hittade förövaren via 13-åringens dator.
Jag tror att många av oss skräms av vetskapen att förövaren oftast är en till synes "vanlig" person. I förlängningen leder ju den tanken till att förövaren skulle kunna ha varit jag själv. Ifall de yttre omständigheterna varit annorlunda.
Jag var i Berlin för en månad sedan och såg en utställning om nazismen. Efter krigsslutet ordnades det rättegångar mot de värsta nazisterna. Jag tror det var 16 000 som åtalades. Fast mer än tre gånger så många förhördes utan att dömas. En grov uppskattning av det verkliga antalet människor som begått handlingar som skulle kunna betraktas som krigsförbrytelser låg så högt som en halv miljon. Många fler visste vad som pågick och lät det hända. De flesta återupptog sina liv som vanliga "hyggliga medborgare" i det nya Västtyskland efter kriget.
Hade man frågat västtyskarna några år efter kriget ”känner du en krigsförbrytare?” så hade nog en stor majoritet svarat ”nej”. Verkligheten var annorlunda.
Vad gör vi åt dagens ojämställdhet? Det finns en risk att "me too"-kampanjen blir till en av alla twitterstormar som blåser för fullt några veckor och därefter mojnar och sedan blir allt som förut minus några outade mediekändisars förlorade heder. Där behövs förstås hela skalan av lagförslag, värdegrundsarbete och feministiska reformer. Plus kollektiv kamp.
Hur förhåller jag mig själv till tanken att förövaren kan vara vem som helst bland män? Kanske med tanken att vem som helst av oss också kan vara eller bli den som bekämpar sexism och sexualiserat våld. Vi föds inte onda, då ska vi heller inte behöva bli det.
Själv tänker jag att som man i ett manssamhälle behöver jag lära mig av attityden som den nyktre alkoholisten har till sprit. Lockelsen att dra fördel av ojämlika maktstrukturer finns alltid, den är antifeminismens bränsle. Kampen tar aldrig slut. Åtminstone inte ännu på länge. Varje dag är en ny utmaning. Det kan ske bakslag. Men varje litet framsteg är värdefullt.