Denna regniga midsommarafton sitter jag och reflekterar över sjukvårdssituationen i min födelseort Kiruna, en ”framtidsstad” jag hade modet att lämna för snart 10 år sedan. Men, trots att jag inte längre är bofast där, upptas mina tankar över vännerna Hans och Victorias öde och deras son som kämpar för livet, svårt brännskadad, på Akademiska i Uppsala.
Hur kan det vara möjligt att de styrande politikerna i NLL tillåtit denna monumentala nedrustning av sjukvården på den vårdinrättning som kallas Kiruna sjukhus? Det kanske har kommit till en punkt där såväl stat (gm LKAB), landsting, kommun och privata intressenter tillsammans måste sätta sig ned och förhandla om sjukvården i detta vidsträckta län? Och denna situation gäller nog även för ett län som Västerbotten, där de största resurserna är lokaliserade till Skellefteå/Umeå och ett inland med stora brister och en ojämlik vård trots samma skatt.
Till de nyckelfaktorer som utgör basen för att ett samhälle skall fungera och locka människor att etablera sig på en ort, dit måste väl ändå, utöver arbeten, hyfsade skolor, säker sjukvård och ett hyggligt fritids- och kulturutbud räknas?
Hasse och Victoria hade en himla ”tur” att intensivvården ännu var i drift och att ”rätt” personal var i tjänst! Men, inte skall väl lotten avgöra om jag som medborgare kan lita på att jag får vård av livsavgörande kvalitet när det blir ”skarpt läge”?
Som inte helt ”kronisk frisk” känns det tryggt att numer bo på en ort som Umeå med i det närmaste komplett sjukvård! Samtidigt som jag känner mig orolig för släkt och vänner som ännu är beroende av ”turen”.
Thorbjörn Jakobsson
Umeå