Från vänsterhåll upprepas mantrat om hur skatterna sänks för de som är rikast.
Det är alltså frågan om avskaffandet av den så kallade Värnskatten. Eftersom den infördes för att ”öka progressiviteten i beskattningen av de högsta inkomsterna", blir väl den naturliga följden av avskaffandet att dessa inte längre straffskattas.
Löftet om att sänka ”pensionärsskatten” klingar lika dissonant, eftersom det aldrig funnits en särskild pensionärsskatt. Däremot har pensionären inte heller haft någon fördel av att deras ”inkomster” under intjänandetiden redan beskattats.
Ett väl fungerande och rättfärdigt skattesystem, som skulle gynna de med låga löner och pensioner, skulle kunna vara en skattebefrielse för inkomster under 200 000 kronor per år. Det skulle ge lägre transfereringskostnader samt öka den ekonomiska friheten för dessa grupper.
Ett sådant förslag har någon gång förelagts Sveriges riksdag, Men de socialistiska partierna var emot att förlora rollen som "de goda gåvornas givare”. Denna jultomteattityd är förlegad i dag då medborgarna börjar förstå att skattepengar är dyra att använda på grund av transfereringskostnaderna (överföring mellan systemen).
För att använda tusen kronor av skattepengar i det offentliga systemet, måste det uttaxeras 1.500 kronor därför att verkningsgraden hos skattepengarna är så låg.
Med denna enkla hushållsanalys borde sänkta skatter för låglönegrupper te sig mer lönsamt än administrering och utbetalning av bidrag.
Tommy E Eriksson
Författare och
Samhällsdebattör
Luleå