”Mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk.” Detta är Nationalencyklopedins definition av begreppet civilkurage.
Att visa civilkurage är en önskvärd men inte alltid förekommande egenskap hos oss människor. Den förutsätter modet att ge uttryck för det man anser vara rätt. Den enklare formen av detta mod finner vi på det intellektuella planet. Att i en krets, där alla har en samstämmig uppfattning, att i den situationen vara förespråkare för en avvikande åsikt är ett exempel på detta slag av mod. Säkert har många av oss åtminstone vid något tillfälle visat prov på sådant. Men att en diskussion av det här slaget skulle övergå i handgemäng är sällsynt. Ett fysiskt risktagande är i sort sett uteslutet.
En helt annan grad av mod krävs i situationer med ett fysiskt risktagande. Att civilkuraget sviktar i sådana situationer finns det många exempel på. Vid ett tillfälle gjordes följande experiment: En kamera hade monterats upp i ett hörn av en hiss. Hissen gjorde färder upp och ner. Personer klev in i och ut ur hissen. I ett hörn av hissen befann sig två yngre personer, en kvinna och en man. Mannen öste okvädningsord över kvinnan, knuffade henne. Ingen av de under hissresorna närmare 60 medpassagerarna reagerade. Till slut ingrep en person - en kvinna från ett annat land.
I samband med höstens ”Bok och Bild” på Kulturens Hus i Luleå anlände Alexandra Pascalidou till Kallax flygplats. Avgångshallen var fylld av passagerare i väntan på ombordstigning på planet till Arlanda. När Pascalidou passerade hallen, ropade en mansperson hennes namn och med hög röst okvädade henne med orden ”Du är så djävla dålig”. Pascalidou gick fram till mannen och frågade ”Vad var det du sa?” Mannen av det högresta slaget reste sig: ”Du är så djävla dålig och äcklig”. Pascalidou, djupt chockad, fortsatte mot utgången. Hennes chock berodde inte främst på det ociviliserade exemplaret av människa som hon just hade mött. Hennes chock berodde på att inte en enda i den stora skaran av människor i avgångshallen reagerade, än mindre ingrep. Pascalidou sökte övrigas blickar. Ingen mötte hennes blick.
Detta berättade Pascalidou inför oss åhörare som inledning till sitt framträdande i Kulturens hus.
Situationen kan belysas ur två aspekter. Den ena med den okvädande mannen som utgångspunkt. Jag ämnar här inte slösa ord på denne beklämmande icke-företrädare för människosläktet. Däremot reflekterar jag över människosamlingens frånvaro av reaktion. Hur ska den förklaras när flertalet av de närvarande tänkte: Vilken fruktansvärd typ! Fanns där risk för fysiskt våld? Knappast! Mannen hade passerat genom säkerhetskontrollen och kunde därför inte ha varit beväpnad i någon form. Han kan av samma skäl inte heller varit höggradigt berusad. I ett sådant tillstånd skulle han inte ha släppts vidare. Situationens plötslighet där de närvarande inte hade en handlingsberedskap? Kanske! Bekvämlighet? Sannolikt! Varför ska just jag ingripa? Lugnast att se oberörd ut. Men även om somliga i denna situation hade ansett sig ta en risk, är det inte alltid vi reagerar rationellt. Vår rättskänsla kränks. Vi ingriper. Men inte heller detta inträffade.
Vad kan vi lära av detta? Jo, vi gör i förväg klart för oss hur vi skulle agera. Vi förser oss med en handlingsberedskap. Detta är behövligt eftersom vi mer än tidigare möts av kravet att besitta ett sådant civilkurage som Pascalidou själv visade då hon stannade upp och vände sig till mannen med orden: ”Vad sade du?”
Sven Persson
Ersnäs/Luleå