Corona. Ordet ekar i mina öron – ett ord som väser överallt var man går dessa dagar. Man kommer inte undan, det diskuteras i alla kretsar – dagligen – varje timma.
För oss har dock vardagen fått sig en rejäl törn. Från att ha haft en fin säsong med gäster från världens alla hörn förvandlas hela verksamheten på en vecka. Gränserna stängs i hela världen och från att vara på väg ut på en skotertur med två tjejer från Saudiarabien blev det ombokning av flyg på morgonen då deras ambassad ringde och sa att om de inte var innanför landets gränser inom 54 timmar skulle de inte kunna komma hem. Två timmar senare satt vi i bilen på väg mot Kiruna och flygplatsen.
Det var uppstarten på alla avbokningar och på en vecka var kalendern för resten av den här säsongen tom och även stora delar av nästa säsong avbokad! Mejlkorgen är tom på bokningar och förfrågningar och fylls istället av massor av information om hur företag, föreningar och myndigheter hanterar viruset – följer uppmaningar, stänger ner och försöker hitta nya vägar till inkomst.
Vi gör likadant – ställer om hela verksamheten för att försöka få några gäster för att kunna klara av den dagliga ekonomin. Räkningarna fortsätter komma som vanligt trots pandemin! Nu pratas det om hemester och svemester och vi försöker snabbt hitta nya kunder inom landets gränser. Men nu blev det fult att resa inom landets gränser trots att man är fri från symptom. Det basuneras ut att alla ska stanna hemma, och där försvann den lilla möjligheten till inkomst.
På Facebook läser jag om företag som försöker ställa om och kommentarerna haglar att man inte tar sitt ansvar om man inte stänger verksamheten. Att man inte ska belasta sjukvården med diverse åkommor man kan dra på sig när man rör på sig, att man kan smitta andra och så vidare.
Jag och alla vi andra vi förstår det här, men frågan är om ni förstår oss småföretagare. Här skickas folk hem med minsta lilla sjukdomssymptom och man ska stanna hemma två dagar efter det man känner sig frisk – detta med 90 procent av sin lön. Fullt arbetsföra människor går hemma med den tryggheten att lönen landar i slutet på varje månad på kontot. För oss småföretagare som försöker överleva på ett kundunderlag som har försvunnit finns inte denna säkerhet. Vi får klara oss helt själva med de mest konstiga stödpaket som knuffar skuldberget framför oss. Inte hjälper det oss då vi fått ett enormt inkomstbortfall som inte kompenseras det minsta.
Vi kan permittera friska människor som får gå hemma med full lön – vi betalar 40 procent och den tiden jobbar man på arbetsplatsen, resterande 60 procent betalar staten och då är man hemma. Hur konstig är inte detta. Varför kan staten inte betala de 60 procenten och låta arbetskraften vara kvar på arbetsplatsen? Jag fattar ingenting av detta.
Ni som ropar och skriker på att vi är ansvarslösa då vi försöker överleva – ni kan gärna lägga er lön i ett kuvert och skicka till alla småföretagare. På så sätt kanske ni får en liten förståelse för hur det är att försöka betala räkningar, amorteringar, leasingar med mera helt utan inkomst! Det är mångas verklighet idag.
Jag driver ett litet turistföretag i Pajala kommun och den smällen vi har fått ta har inte varit snäll. Man har vacklat rejält och vi är oroliga för framtiden då få av oss kommer att klara av att behålla företagen om detta drar ut på tiden och man inte får någon som helst kompensation från staten i rena avskrivningar. Att flytta skulderna framför oss är till ingen hjälp – det är det förlorade inkomsterna vi behöver hjälp med att få en kompensation för.
Så här ser vår vardag ut idag, en stor osäkerhet för oss företagare och för våra anställda.
Jag har haft en enorm tur med en fantastisk personal som har underlättat och gjort fallet lite långsammare då de själva valt att gå då de kunnat göra det av olika anledningar.
Vi älskar våra jobb inom turistnäringen och hoppas vi får fortsätta verka i glesbygden men i dagsläget ser det dystert ut.
Men vi ska kämpa oss genom detta och komma ut starkare i andra änden, för att ge upp finns inte på kartan.
Johan Stenevad