Att man som förälder ska behöva åka 25 mil så fort ett barn mår dåligt är ett frågetecken och ännu längre för den som bor i Karesuando.
Att en vårdare sedan pratar om sin bantning är ett frågetecken. Att man kan skada sig på en sluten avdelning med ärr för livet är ett frågetecken. Att inte DBT-behandling (dialektisk beteendeterapi) med utbildad personal finns i Sunderbyn och på öppenvård i Gällivare som har ett stort upptagningsområde är ett frågetecken och att vården inte lyssnar mer på föräldrar från början är ännu ett.
Livet i norr ska ju också fungera och privata alternativ på behandlingshem i hemmiljö bör finnas då det för en del efter ett akut skede kan behövas för att inte hamna tillbaka i ett sämre mående.
Medicinering för barn ska inte vara ett första alternativ som läkare redan börjat förespråka eftersom det inte riktigt finns forskning på vilka skador det kan ge men i vissa lägen kan det säkert vara nödvändigt.
Föräldrar och barn måste kunna få ett professionellt bemötande i tid för att idag kunna få rätt hjälp i Norrbotten. Det gäller att försöka bryta vissa mönster i tid som annars ger en längre vårdtid och mer skador i själen för individen och till sist är allt också en mer kostnad för samhället på flera plan.
Tillsvidare måste man ju försöka få in stafetter och ständigt vidareutbilda sin personal som finns. Utvecklingen i Norrbotten kan inte stå still, psykiatrin är en avancerad vård och den psykiska ohälsan ökar och måste förebyggas redan i skolan med hjälp av att ungdomsmottagningarna breddar sitt arbetsområde så att fler vågar vänd sig till en enhet i tid.
I slutändan måste det även göras en lagändring gällande LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) som gör att det är bättre att rädda individen och helst barn i tid innan personen i sig får livslånga problem
Vi måste få en fungerande vård för barnen
Barnpsykiatrin i Norrbotten måste få förutsättningar att fungera, skriver Patrik Szefer.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.