Insändare: Vi kan få vänta i 40 år

Att döma av Trafikverkets resonemang som framkom i en intervju med Marie Eriksson, projektledare på Trafikverket, i Kuriren nyligen angående Norrbotniabanans dragning runt Luleå så är problemen uppenbara. Det verkar inte som om man törs lyfta fram problemen i ljuset riktigt. 

Marie Eriksson, Trafikverket, framhöll att trafikplanen för sträckan Skellefteå – Luleå kommer att indelas i åtta till tio olika järnvägsplaner. Varje plan kommer att ta två till fyra år att genomföra enligt Maria Eriksson. 

Det innebär att bandragningen till Luleå kan vara klar först om 40 år! Det är häpnadsväckande uppgifter. Varför har inte Trafikverket redovisat dessa tidigare? 

Man måste ha i minnet att byggandet av de nio kilometer Norrbotniabana Umeå – Dåva inte har påbörjats ännu. Sedan ska finansiering och byggande av Norrbotniabanan Umeå – Skellefteå genomföras innan starten för byggande av bandragningen Skellefteå – Luleå blir verklighet.

Vad innebär byggtiden för hela sträckan Umeå – Luleå i verkligheten? De uppgifter och åsikter som hittills figurerat nästan varje vecka i media framstår som falsarier. Tack för klargörandet Marie Eriksson, Trafikverket!

Beträffande dragningen förbi Kallax flygplats via en stor bro över Svartösundet framstår även denna tanke som mycket tveksam enligt Marie Erikssons resonemang. Hon betonar att det kommer att handla om mycket långa tåg som kräver låga stigningar och långa kurvor. Det talar emot en brolösning.

Även det senaste utspelet om en öppningsbar bro verkar ogenomtänkt. Själva brofundamentet kommer att utgöra en stor fara för fartyg som ska vändas på fjärden utanför. Eller är tanken att man skall öppna bron för att först släppa in fartyg och bogserare för att vända på Gråsälsfjärden för att sedan öppna bron igen för att släppa ut dom. Det hela framstår som orealistiskt i alla avseenden jämfört med den västliga dragningen över Gäddvik som Trafikverket föreslog från början.

Dimmorna ligger kvar över Norrbotniabanans dragning till Luleå.