Så fick vi då en pandemilag. Nu ska vi ha rejäla ytor när vi är tillsammans, tio kvadratmeter per person. Utbildningsministern har visat sitt bekymrade ansikte i tv i veckan också, högstadieskolorna tillåts nu bedriva distansundervisning. Vi ska ha munskydd i lokaltrafiken, vi får inte träffas fler än åtta personer. Badhus, idrottsanläggningar och bibliotek stängs. Men i en verksamhet händer det absolut ingenting. Jag talar förstås om grundskolan F-6.
Vi som jobbar inom grundskolan F-6 är knappt värda ens ett omnämnande på pressträffar eller i rekommendationer. Allt vi hör är Folkhälsomyndighetens mantra: barn är inte smittdrivande. Vem har pratat om barn i något annat sammanhang? Vi pratar om vuxna som smittar. Skolan är nämligen också en arbetsplats, en ganska stor sådan. En arbetsplats där några i personalen dessutom delar sin tjänst mellan flera skolor, med större risk att sprida smitta. Men vem bryr sig, barn driver ingen smitta.
Det märkliga med denna magiska värld är att ingen annan vill beträda den. Ej heller är vi välkomna att beträda andra världar, trots att barn inte driver smitta. Vi är inte välkomna att göra eller ta emot studiebesök, vi får heller inte gå in i bokbussen. Och i samma ögonblick som skoldagen är slut, är barnen inte välkomna till idrottsträningen inomhus. Men, barn driver ju ingen smitta?
I skolan har vi inga tio kvadratmeter per person i klassrummet, vi saknar all möjlighet att hålla avstånd. Vi kan inte förlägga verksamheten utomhus, vi kan ofta inte ens vädra efter varje lektion som påbudet från Skolverket är. Ibland har vi inte ens en fungerande ventilation. Vi har inga skydd att gömma oss bakom när vi förklarar en uppgift eller tröstar någon som gjort sig illa. Ingenting. Vi har trånga personalutrymmen, vi ryms många på tio kvadratmeter.
Tänk om någon på dessa pressträffar kunde visa att skolans personal också är viktig. Vi begär inte mycket. Ett visir och ett krav på att använda det skulle räcka långt, munskydd och engångshandskar vid behov ännu längre. Då skulle vi känna att någon har brytt sig också om oss och vår arbetsplats. Ett visir kostar runt 70 kronor på apoteket, är inte ett lärarliv värt det?
Nu kommer skolstarten. Vi lärare knyter näven i fickan och rustar oss för ännu en termins strid mot den osynliga fiende som kallas covid. Tillsammans håller vi tummarna och ber lärarens bön, må det räcka för ännu en termins skydd.
Tegnell som haver barnen kär,
se även till mig som lärare är.
Hur jag mig än i sängen vänder,
står min lycka i dina händer.