Svar på Jens Erikssons insändare i Norrbottens-Kuriren 16 maj.
Att inte ha en patrull att skicka när ett larm når Kustbevakningen är bland det mest frustrerande vår personal har att hantera. Samtidigt innebär det att vi inte lyckas leverera den kustbevakning som Sverige behöver och förväntar sig.
Situationen som ligger till grund för insändaren ”Kustbevakningen ska inte få vara obemannad” (Norrbottens-Kuriren, 16 maj 2023) var allvarlig. Skribenten har rätt i sin förväntan på att samhällets resurser ska finnas till hands vid just sådana här tillfällen. Vi vill därför gärna nyansera bilden.
Kustbevakningen i Luleå var vid tiden för den här händelsen obemannad. Det var ingen oförutsedd obemanning, utan följde beslutad verksamhetsplanering. Antalet kustbevakare räcker inte till för dygnets alla timmar, årets alla dagar. Regeringen hörsammade emellertid i höstas vår begäran om att bli fler, vilket gör att vi nu rekryterar 150 nya medarbetare. De kommer att fylla flera luckor och öka vår tillgänglighet.
Kustbevakningens grunduppdrag är miljöräddning till sjöss, ett uppdrag vi är ensamma om, och som dimensionerar vår organisation. När det gäller att rädda liv till sjöss, deltar vi efter förmåga. Ansvaret ligger på Sjöfartsverket som genom JRCC (Joint Rescue Co-ordination Centre) samordnar tillgängliga räddningsresurser från till exempel Kustbevakningen, men också från SSRS och andra civila aktörer, bland annat handelsfartyg.
Kustbevakningen har en kompetent svävare i Luleå, som hade kunnat göra skillnad i händelsen med snöskotern som gick genom isen. Vår personal lägger alla andra arbetsuppgifter åt sidan när liv ska räddas. Men vi är inte den enda livräddande resursen till sjöss.