Sveaskog är ett statligt bolag. Det betyder att de lyder under riksdag och regering, men regeringen har frånsagt sig sitt ansvar. Sveaskogs verksamhet styrs inte av något ägardirektiv, de förväntas bara agera enligt gängse marknadsvillkor (kalhygge) för att plocka in minst en miljard åt staten varje år. Då är staten, regeringen, nöjd. Så vad kan man då kalla detta i tider av omställning där vi har ett decennium på oss att fixa koldioxiden och bereda väg för att återställa biologisk mångfald? Ska vi kalla det korttänkthet? Kanske naivitet? Okunnighet eller rent av enfald?
Vi har ju 16 nationella miljömål. I skenet av det Sveaskog håller på med, att generera marknadsmässig avkastning, får vi en förklaring till att inte ett enda, INTE ETT ENDA, av de miljömål som är kopplade till skogen är uppfyllda. Regeringen lämnar fältet fritt för Sveaskog och andra skogsbolag att tvätta grönt och fortsätta med sitt “trakthyggesbruk” (suck) under beskydd av en lagstiftning som är till intet förpliktigande när det gäller naturhänsyn.
Protester från miljöorganisationer har inte fått Sveaskog att bättra sig. Motioner om ändrade ägardirektiv för ett hänsynsfullt skogsbruk har inte fallit i god jord i riksdagen, den marknadsmässiga avkastningen får fortsatt råda. De 16 miljömålen som aldrig verkar kunna nås tillåts inte rubba marknadsfixeringen.
Men ett skogsuppror har växt fram över hela Sverige. En aktion mot Sveaskog pågår just nu i skogarna i Norrbotten, aktivister från Gällivare skogssameby, Extinction Rebellion och Fältbiologerna har stoppat avverkningar genom att de klättrat upp i träd, kedjat fast sig i skogsmaskiner och blockerat vägar. Det är inte förvånande att kampen trappas upp när allt mer natur och framtidshopp skövlas och offras på kapitalets altare. Vi borde alla stödja den kampen och låta Sveaskog få veta att vi inte accepterar deras hänsynslösa skövlingar!