Såg en reklam på Youtube, eller om det var på TV. ”Stay in the north”, ”flytta norrut” eller något liknande. Jag var hemma i Luleå på låns och skulle snart tillbaks till Stockholm där jag bor och arbetar, kunde tyvärr inte stanna särskilt mycket längre. Min första tanke kring reklamen jag såg förvånade mig själv: Varför ska jag flytta? Även vi som vill spendera all ledig tid i Norrbotten och som någon gång vill flytta hem behöver en anledning till det, en liten knuff. Det är inte bara att göra. Vi som dessutom inte behöver flytta enbart för att få jobb behöver troligen fler än så.
När jag vistats tillräckligt länge utanför Luleå ser jag staden liksom utifrån. Jag upptäcker byggnader jag aldrig sett förut och lägger på ett helt annat sätt märke till vilka typer som rör sig ute, vad de gör och vad (jag tror att) de vill. Min senaste sväng upp gav mig insikter mitt präktiga tonårsjag – det som lovade sig självt och sina vapendragare i berusade sommarnätter att aldrig flytta – aldrig någonsin räknade med.
Luleå är i sina sämsta stunder en ful stad, plågad genom seklet av hjärtekrossande rivningar och färglösa expansioner. Det tas många konstiga beslut kring vad som ska byggas och vad som ska byggas först. Stadsparken blev om möjligt ännu fulare än innan. Köpmantorget är så oattraktivt att man tror att halva ritningarna saknats. Och hur är det möjligt att nybygget på Västra Stranden kommer välkomna resenärer från söder till vad som ser ut att vara en Arbetsförmedlingen? Är det inte hockeyslutspel eller skolavslutning är stan också märkvärdigt tyst. Folk besöker inte restaurangerna, som oftast hinner öppna och slå igen innan nyfikna och hungriga besökare från utom socknen hinner dit. Och så ”Putte i parken”. Denna mardröm skapad av en kommunförvaltning som verkar jobba aktivt för att Luleå ska bli en kulturhatarstad. Putte blir också ofrivilligt Luleås galjonsfigur att visa upp för hemvändande partypinglor och deras asfaltsbarn till sambos. ”Första gången i Norrland?” Stan kan väl inte sakna motivation och kompetens för att göra någonting bättre av det här?
Jag hamnade sedan på bryggan i Södra hamn en ljum måndagskväll i tidig augusti. Sedan på en cykel från Hägnan till Gammelstadsviken. Sedan såg jag vattnet lysa rött i Norra hamn, med vänner arm i arm på väg till bryggan eller bistron. Sedan kom allt tillbaka. Soluppgång på Storsand. Tung snö en decemberkväll på Nygatan upp mot Domkyrkan (där tystnaden plötsligt blir allt). Kokpanna och blött blåbärsris på Bälingeberget i en kall oktobermorgon. Ormberget med toppluva och stigningen längst bort på milspåret. Solglasögon i en snövall på Gråsjälören, kallt på ryggen och varmt i ansiktet. Cykel till Lulviken. Mina taggar utåt släpper och Luleå blir en vagga igen.
Man behöver inte vara en vilde som vill åka vargsläde eller bada isvak för att vilja flytta upp till Norrbotten. Man behöver inte tvingas hem med skuldkänslor. Man behöver inte ens ljuga om att allt som jag kan få i Stockholm också går att få i Luleå.
Det räcker med att få det att kännas så.