Ja, vi behöver massiva investeringar för att klara industrins omställning till fossilfri produktion. Ja, vi behöver massiva investeringar för att klara omställningen till fossistfria transporter, utbyggnad av stambanan till dubbelspårigt med mera. Och ja, vi behöver massiva investeringar för att klara omställningen till ett fossilfritt jord- och skogsbruk.
Och ja, igen: för detta behöver vi släppa överskottsmålet i statsfinanserna och acceptera ett antal år av underskott för att finansiera stora satsningar på omställningen. Då har vi en rimlig chans att klara av det. Kanske också inom tio år.
Men sen då?
Marknadskrafterna har gjort om omställningens behov av el till ett nytt race i den globala kapplöpningen. Marknadskrafterna har glömt bort att vi i västvärlden fortfarande lever som om vi hade 4 jordklot istället för ett, att vi står inför massutrotning av jordens fauna. Marknadskrafterna vill att vi ska konsumera mera. Kapitalet känner inte till begreppet mättnad, annat än ur konkurrenssynvinkel.
Marknadskrafternas ekvation går helt enkelt inte ihop.
Exempel: För att klara elbehovet till koldioxidfri ståltillverkning, nya gruvor, bilar, batterifabriker mm kommer vi att inom de närmaste 20-30 åren behöva tredubbla vår elproduktion enligt Svensk Vindenergi, till 500 TWh. Det vill säga ytterligare 30 000 vindkraftverk.
Att inse att mer betyder mer problem i andra änden ligger inte för marknadsekonomin. Marknadsekonomi kan inte hantera sådant. Man tror att en förbifartsled minskar bilismen, när i själva verket bilismen ökar om det blir bättre vägar.
Vad som behövs är statlig styrning. En politik som långsiktigt bereder väg för jämlik fördelning baserad på basala behov – sjukvård, pensioner, bostäder. En politik som begränsar marknadens inflytande och tar ut riktningen för att kommande generationer ska kunna leva här många tusentals år till.
Inom de ramarna kan gärna marknaden få dansa men med nöjet att driva ett företag som förtecken, inte vinstmaximering.