Läste en intressant intervju med Norrbottensteaterns chef Gunilla Röör.
Så här säger hon om kultur och teater:
"Utan det är man ju död. För mig är kultur ett livsmedel. Det kittar ihop människor, det får oss att mötas, får oss att prata om viktiga saker, får oss att känna saker, får oss att bli provocerade. Och alla har inte det här i sina familj eller i sin skola eller i sin vardag. Men på teatern kan du få det."
Hon talar väl om en själslig, eller känslomässig eller intellektuell "död". Det verkar ju onekligen oerhört allvarligt. Det verkar faktiskt inte alls bra.
Vi som nyttjar kultur i den mening jag tror Röör avser – hon nämner ju själv teater, troligen avses även ett urval av litteratur, så kallad kvalitetsfilm, bild- och performancekonst med mera – vi utgör nog inte majoriteten av befolkningen. Men kan det om det stämmer, verkligen vara korrekt att det stora flertalet är själsligt utarmade, döda om man ska ha samma brutala ordval som Röör?
Om hon istället menar att även naturupplevelser, alls slags idrott, motion, fiske, plocka svamp, att cykla, åka båt, sköta om sin trädgård, tända brasan i sin sommarstuga, måla fönstren, umgås med barn och barnbarn och mycket annat också är en slags kultur, det vill säga människors liv och leverne i vid mening är kultur, ja då förefaller påståendet att "utan kultur är man död", att vara tomt på innehåll!
Det är nog ändå inte det Röör avser utan kanske särskilt teater. Innefattar måhända citatet en outtalad (omedveten?) värdering och människosyn på vad som är berikande och värdefullt och vad som inte är, i människors liv?