Först av allt: vårdpersonalen i Kiruna och Gällivare är helt fantastisk och förtjänar alla guldstjärnor, gräddtårtor och löneförhöjningar i hela världen!!!
...med det sagt
VAD FAN FÅR VI FÖR PENGARNA???
Missförstå mig inte, det är inte mina skattepengar jag pratar om. Det är de 12 miljarderna som svenska staten tjänade på LKAB förra året.
Jag är född och uppvuxen i Kiruna, staden som just håller på att flytta på sig för att gruvan, dess livsnerv, ska kunna fortsätta sin verksamhet. Mina föräldrar, 80+, bor fortfarande kvar. Häromveckan bröt mamma armen och fick åka till akuten. Jättefin vård fick hon, bortsett från att det inte finns någon ortopedmottagning i Kiruna.
Det. Finns. Ingen. Ortopedmottagning.
I en gruvstad, där det är snö minst halva året. Där fjällturisterna flockas för att vandra Kungsleden eller åka skidor i Riksgränsen, och där det bor ganska många gamlingar som måste tulta iväg till affären lite nu och då.
För att bli ihopgipsad måste mamma alltså ta sig till Gällivare, 12 mil bort, i vinterväglag (ja, det finns sjuktransport men även den ska ju manövrera på den här vägen). Och sen hem igen.
Mamma ska givetvis fraktas tillbaka om ett par veckor för kontrollröntgen och borttagning av gips och agraffer. Helst med tåg, buss eller egen bil förstås, men en ny sjuktransport kan nog ordnas om man är lite ihärdig.
Nu skulle man ju kunna frestas att tro att kommunen/regionen/staten inte är intresserade av att ha gamlingar boende ovan Polcirkeln, utan helst bara unga, livskraftiga par som kan jobba, konsumera och producera kottar, men vi har faktiskt inget BB heller. Barnaföderskorna måste, i likhet med de benbrutna gamlingarna, ta sig 12 mil till Gällivare, och inte alltför sällan i dåligt väglag. Och ja, det händer att barn föds i bilar i dikena mitt emellan, innan ambulans hinner dit.
Jag kräver inte att varenda mindre ort i hela norra Norrland ska ha ett Akademiska sjukhuset, men en tätort med tung industri, som dessutom skriar efter folk och som bidrar till statskassan med över 10 miljarder per år borde åtminstone kunna ta hand om sina invånares vanligaste och mest akuta problem.