"Siffror från BJGP (2021) visar att ju längre en person har en egen fast läkare, ju mer sällan behöver man söka akuten (OOH service), ju mer sällan behöver man nyttja vårdplatser (admission) och ju lägre blir dödligheten", skriver Robert Svartholm.
I Sverige ska sjukvården vara jämlik, säker och effektiv enligt Hälso- och Sjukvårdslagen, och Regionerna har denna uppgift. Sjukvården är för viktig för att lämna över till marknadskrafterna.
Norrbotten har Sveriges högsta sjuktal, den största andelen överviktiga, flest diabetiker och kortaste livslängd. Utmaningarna för sjukvården är stora. Ändå har regionen lägst antal läkare per invånare i landet. En stor del av läkarna är under utbildning, så framtiden borde se ljus ut – men så har det varit de senaste 20 åren utan att de färdigutbildade specialisterna blir fler, de flyttar. Värst är det inom primärvården, geriatriken och psykiatrin, som ska ta hand om de sjukaste, de fattigaste, de arbetslösa och de äldsta. De som bor i glesbygd långt från akutsjukhusen.
Akutsjukhusen står under stort tryck. Akutmottagningarna kan inte ta hand om alla som söker inom rimlig tid – och vårdavdelningarna har inte tillräckligt med sängplatser. Det kan vara på sin plats att påminna om att Sunderby sjukhus dimensionerades efter en ”väl fungerande primärvård” – vilket förklarar en hel del av problemen på senare år! De norrbottningar som har arbete på stora arbetsplatser, de som är yngre och har god utbildning och ekonomi har ofta tillgång till företagshälsovård, privata sjukförsäkringar och har råd nyttja den privata vården.
Vid upprepade tillfällen har staten fattat beslut och tillskjutit pengar, för att stödja regionernas arbete med en god och nära vård utan resultat i Norrbotten kan man säga. Sedan 20 år har man försökt ”avlasta” läkarna med fler sköterskor, men redan då protesterade både Vårdhögskolans forskare, lärare och Distriktssköterskeföreningen, eftersom deras uppgift var omvårdnad, inte medicinskt arbete. Och omvårdnaden var eftersatt! Det ser vi nu med köer på akuten och stängda vårdavdelningar. Egenvård och internet (nätläkare!) skulle också minska vårdbehovet – men utvecklingen går åt ett annat håll.
Siffror från BJGP (2021) visar att ju längre en person har en egen fast läkare, ju mer sällan behöver man söka akuten (OOH service), ju mer sällan behöver man nyttja vårdplatser (admission) och ju lägre blir dödligheten (!). Detta framkom väldigt tydligt genom undersökningen från Norge, vilket gjorde att Socialstyrelsen beslöt ett målvärde på en allmänläkare (på vårdcentral) per 1 100 invånare, och Norrbotten fattade ett beslut i den riktningen 2022. Allt för att nå en god, jämlik, säker och nära sjukvård. Ambitiöst och bra, eftersom det 2020 bara fanns 71 heltidsanställda, och behovet alltså beräknades till över 200!
Sedan dess har det gått två år – en halv mandatperiod för att tala politikerspråk. Det är enkelt att konstatera att inget skett. Vi är inte en dag närmare målet om en fast, tillgänglig, personlig läkare för norrbottningen – och någon plan för att någon gång nå dit finns inte! Regionen vet inte heller hur många läkare man har anställda (”vi har 41 fler” – precis som om fler utbildningsläkare skulle underlätta, när allmänläkarna inte hinner handleda) eller hur många som slutat. Och nu på sommaren, som kommer varje år, planerar regionen efter krigs- och kristillstånd!
Det är lätt att se att utvecklingen inom sjukvården i Norrbotten går bakåt. För att kontrollera att regionstyrelsen sköter sitt uppdrag finns Regionrevisionen. Dessa revisorer verkar mest ”sila mygg och svälja kameler”, man kontrollerar lättmätta men oviktiga beslut och glömmer de stora och viktiga. Varför har man inte klagat på den brist på framförhållning, den fortsatta misshushållningen med skattemedel, som regionen ägnar sig åt. Det blir en sommar nästa år, och nästa – och norrbottningen får fortsätta köa på akuten, trängas i sjukhusens vårdsalar året om och plågas av högsta sjuktalen, lägsta medelåldern i landet. Gör något!