Ukraina i dag, Finland i morgon, och sedan…
Som finlandssvensk eller en finne i Sverige, hur man nu vill se på saken så är jag högst engagerad i Rysslands nuvarande "aggression". Jag är både finsk och svensk medborgare dessutom. Därför har jag läst och lyssnat på hur finsk media och finnarna själva resonerar om Putins våldsamma framfart.
De upplever det hela som ett rått knytnävsslag eller den ryska björnens vildsinta tass som river upp all, tydligen inbillad, trygghet. Det talas på allvar om att Putin vill återinföra Storryssland med Nikolai II gränser från 1800-talet, där Finland och Baltikum ingår. Och att västvärlden med EU och Nato inte kommer ingripa militärt, liksom fallet är med Ukraina. För att sistnämnda, Nato, skulle skynda till hjälp och försvar krävs Natomedlemskap, något som skulle få Putin att trycka på alla möjliga och omöjliga knappar för att förhindra.
Alltså, ingen annan utväg än att antingen kapitulera, bli del av Ryssland eller kriga igen. Möjligen att några högt uppsatta politiker och militärer förstår vart det bär hän för Ryssland och "puttar bort" Putin. Möjligen att Rysslands ekonomi raseras såpass att de inte har råd invadera Finland eller de baltiska länderna, fast vem vet vad Putin och Kina kokat ihop, det kanske flödar miljarder från Xi Jinping till hans "röda" granne. Fast Putin och hans oligarker är egentligen korrumperade kapitalister där de sitter i sina palats.
Det är en tydlig skillnad i finsk och svensk inställning till ryska hotet. Finnarna andas erfarenhet som vet hur brutalt en blå, solig himmel kan plötsligt bli mörk storm som sliter folket itu. Svensken tänker "ja ja, det där är överhettad alarmism, det går väl ändå som det gjort i tvåhundra år, vi klarar oss bra". Men historien i både nutid och dåtid visar att det otänkbara plötsligt sker, en oväntat iskall och hård verklighet vi måste genomlida eller dö i. När väl Ryska björnen klivit över vissa gränser, "det otänkbara" varför inte fortsätta till det strategiskt viktiga Sverige, med sin järnmalm och vattenkraft, i synnerhet ett lätt byte då landet avvecklat större del av sin militära styrka? Några moraliska betänkligheter existerar uppenbarligen inte i Putinvärlden.
Sedan funderar jag på hur hantera själva krigssituationen. Jag har nog överskridit åldersgränsen för direkt frontplacering. Kanske blir det flykt i skog då ryssen intagit våra länder. Borde man ta till vapen även då, i en motståndsrörelse till försvar? Vad skulle du göra om någon riktade ett maskingevär mot din familj, och är sekunder från att slakta dem du älskar, dina närmaste? Skulle du skjuta angriparen? Det scenariot blir verklighet i stor skala för oss alla med tanke på Rysslands massiva militära angreppsförmåga och tydliga vilja att använda densamma; Raketer, bomber och kulor, kanske taktiska "småkärnvapen".
Min frus mormor dog av en rysk bomb, min morfars bröder dödades av ryssen. Detta är tyvärr ingen fantasi, graven är stenhårt kall. Det är väl upp till var och en hur hantera själva krigshelvetet. Pacifism är historiskt sett ohållbart. Skulle Finland ha låtit Sovjetunionen invadera 1939, skulle större del av folket skulle tvångsförflyttats till Sibirien och dess kalla, långsamma död, och ryssar fyllt ut tomrummet i Finland med Stalins dåtida politik av ryssifiering av ockuperade områden. Jag och många med mig skulle inte funnits, och kanske är det så att vi idag, i Finland och Sverige inte kommer att finnas mer, om vi låter ryska björnen löpa amok mitt ibland oss.