Isbjörnarna förlorar sin is, korallreven bleknar, växt- och djurarter försvinner och klimatet förändras med värmeböljor, orkaner, skogsbränder med mera som följd.
Många förslag läggs fram för att råda bot på dessa problem. Men sällan talas det om elefanten i rummet – elefanten ”tillväxt” alltså. Det är ju tillväxten som är motorn i det maskineri som för oss mot katastrofen.
Vi vill ha mer av allt – företagen vill ha större vinster, individerna vill ha högre löner, större bostäder och finare saker, och kommuner och länder vill ha ökad BNP (bruttonationalprodukt). Detta är förståeligt i fattiga länder, men borde inte vara lika självklart i de rikare länderna.
Betydelsen av tillväxt har alltför länge varit ett mantra, intrumfat i oss alla. Dålig BNP-tillväxt ses som en skam som alla politiker vill undvika. Ändå skulle dålig BNP-tillväxt nog vara bra för miljön, eftersom ekonomisk tillväxt är nära kopplad till resursförbrukning: ju mer som tillverkas och konsumeras, desto mer råvaror går det åt.
”Grön tillväxt” då, det vill säga en tillväxt som inte leder till ökad resursförbrukning och ökade utsläpp? Tanken är vacker, men dess möjligheter att snabbt åstadkomma tillräckligt mycket ifrågasätts av bl a den internationelle toppforskaren Johan Rockström. Det gäller också ”cirkulär ekonomi”, att öka andelen återvunna material. Det är inte heller någon magisk lösning, dels för att återvinningsprocessen kräver energi, dels för att många material inte kan återanvändas ett obegränsat antal gånger.
Jag är ingen ekonom och kan inte säga hur en icke tillväxtbaserad ekonomi skulle se ut. Men jag kan säga att detta är något vi borde börja diskutera snarast. ”Desperate times call for desperate measures”, säger engelsmännen, och visst borde läget nu vara desperat nog för att få oss att ifrågasätta tillväxtens mantra. Det är dags att se, och diskutera, elefanten i rummet!