I julas frågade jag en av våra sonsöner om han läste böcker på svenska, svaret blev nekande. ”Men du läser jämt på den där skärmen”, försökte jag, ”vad läser du?” ”Whatever suits my fancy” svarade han.
I hans hem talas ofta engelska. Hans föräldrar har invandrarbakgrund (modern kommer från Kina och farmodern från USA), båda föräldrarna är högutbildade och engelsktalande. Man skulle nästan kunna tro att barnen blivit multikulturella. De förstår nog talad mandarin, talar och läser engelska, talar och kan läsa svenska.
Smått irriterad gav jag honom ett exemplar av Röde Orm. ”Var hygglig och läs den här, du kommer att tycka om den, den är spännande. Och googla på de ord som du inte förstår.” uppmanade jag sonsonen. När julhelgen var över hade han läst hela verket och gjorde bokstavligen tummen upp.
Stärkt av framgången uppmuntrar jag honom nu att läsa Utvandrareposet. Jag har motiverat detta med att ”det finns läsvärda böcker som kan vidga din kunskap om, känsla och förståelse för den lilla värld vi lever i, det vill säga Sverige”. Jag ägnar mig alltså åt det som Svenska Akademiens nuvarande ständige sekreterare föraktfullt benämnt ”svenskhetens bevarande”.
Skälet till att jag i julas frågade min sonson om han läser svenska böcker var att det i media försports att många barn och ungdomar, inte bara de som har engelska som hemspråk, föredrar att läsa på engelska. Svenska språket har drabbats av en ofrånkomlig domänförlust – ingen skriver längre vetenskapliga artiklar på svenska. Men har vi kanske fått ett förebud om en allvarligare domänförlust – är det bara en hisnande tanke eller en realistisk framtidsutsikt att svenska språket rent allmänt förlorar som skriftspråk? Det blir förstås begripligt om man betänker att ingen insisterar på att barn och unga också skall läsa svenska böcker. Uppmuntrande tillrop räcker förmodligen inte. Skulle det räcka att böckerna är på svenska? Jag tycker inte det och ser inte en kanon som något avskräckande.
Eftersom Svenska Akademien enligt ständige sekreteraren inte vill ägna sig åt maktutövning har uppgiften att skapa en svensk kulturkanon anförtrotts Lars Trägårdh. Jag känner inte denne professor men får av Nyström veta att hans tankar är ”sörjiga och mörka”. Detta låter förvisso ominöst men jag är å andra sidan inte förpliktigad att ta Jan Olov Nyströms omdöme på allvar.