Svar på insändaren "Luleå är ingen studentvänlig stad", publicerad i Kuriren 10 oktober.
Signaturen pekar på ett antal bakgrundsfaktorer som styrker påståendet att Luleå inte är en studentvänlig stad. Troligen riktiga i sig, dock utanför vad jag kan bedöma, jag som genomförde studierna på KTH i Stockholm. Men en par saker skulle jag vilja tillägga.
Det är för stort geografiskt och ideologiskt avstånd mellan universitetet och centrum. Ett avstånd som tyvärr avspeglar sig i stadsplaneringen. Genom brister i kommunikationerna och brister i bostadsplaneringen.
Tydligast kan man se detta i studentbostäderna på Norra Klintbacken. Någon fick för sig att studentbostäder skulle kunna byggas på en plätt som dittills varit tillägnad korpidrottarna som motionerade i skuggan av Mjölkuddsberget.
Visst gick det att bygga, men med ett resultat som man nästan inte vill ta i med tång. Bidragande var att kommunen förenklade genom att hoppa över det mest väsentliga – en översiktsplan.
Om detaljplanen kan man läsa i kommunens diarium SBK 205/217 Norra Klintbacken. I andra akter kan man läsa om invändningarna som gjorde mot planen.
• Att detaljplanen gjorde intrång på fastigheter som kommunen inte förfogade över.
• Att vägtrafik och busskommunikationer skulle ordnas på "hemmagjort" sätt med så kallad bilfälla.
• Att de boende inte förväntades ha tillgång till bilar och motorfordon.
• Att studenter förväntades vara extra tåliga mot brist på solljus.
Den tydligaste avskräckande faktorn är att det mellan Klintbacken och universitetet bara finns ett gång- och cykelstråk att hålla sig till, det som innebär genväg över ett förfallet industriområde som kallas Ytterviken, där det till stora dela saknas gångbanor.
Teknologerna på LTU har nödgats vara extra tålmodiga inför områdets brister – tack vare det har området undgått en konkurs som annars varit det naturliga resultatet.