“Jag vet inte hur jag ska kunna tacka för allt ni gjort för mig.” Det är fredag kväll, jag gråter av lättnad. Jag är på den enda plats jag är trygg – akutpsykiatrin. Vid sista linjens försvar, när allt annat brustit, finns vård som lindrar. Personalens närvaro är läkande. Här får jag vara mig själv, en spillra av den driftiga människa som oftast hjälpt andra men nu ropat på hjälp så länge att rösten knappt bär.
Min enda trygga plats är även en arbetsplats. Vårdpersonalen sträcker sig bortom bristningsgränsen dygnet runt, året om med förtroendet att förvalta det viktigaste en människa har – livet.
Uppoffrande arbete, som sker överallt i vården, har kostat. Regionens största förlust är personal vars yrkeserfarenhet och engagemang är ovärderlig. Uppskjuten vård, färre vårdplatser och stängda avdelningar på grund av personalbrist försvårar upprätthållandet av patientsäker och patientcentrerad vård.
Vid akutpsykiatrin gäller det liv eller död. Varje dag innebär risk för patient och personal. Här finns patienter som är en fara för sig själva och ibland även andra. Många som mig, patienter som öppenvården ej fångat upp, är här. Jag som har längre högskoleutbildning än läkare borde ju ej återkommande hamna här – eller?
Ingen är immun mot psykisk ohälsa, livet händer oss alla. Hjälpbehovet har eskalerat medan vårdens resurser minskat. Är ej privat vård möjligt är utsattheten stor; regionens kö är lång och hjälp svårtillgänglig. Att driva på om hjälpbehov, bollas runt och vänta i ovisshet tär på redan uttömda reserver. Vårdprocessen blir ett större lidande än grundproblemet. Efter år utan hjälp sinar livslusten.
Att stärka primärvård och psykiatrisk öppenvård för att i tidigt skede fånga upp patienter och således förebygga upprepade akutinläggningar samt förhindra att Norrbotten fortsätter toppa landets suicidstatistik verkar logiskt. Men vilka ökade resurser finns nu? Hur blir det i sommar?
Vid den här tiden förra året larmade psykiatrin om katastrofläge. Som patient vid liv tack vare akutpsykiatrins insatser uppmanar jag regionen att skyndsamt säkra resurser så optimala förutsättningar utföra livsviktigt arbete finns året om. Psykisk ohälsa liksom somatiska åkommor tar inte semester och kan drabba vem som helst. En resursstark vård med samtliga fyra avdelningar öppna erfordras.
Akutpsykiatrin, sista linjens försvar, bedriver den vård många tror och även önskar man inte ska behöva. Vi behöver dock alla tryggheten att de finns att luta sig mot när livet händer dig eller mig.