Luleå var en fin stad att växa upp i. På 60-talet bodde familjer med barn i centrum. Alla gårdar befolkades med barn.
Vi gjorde pulkakedjor i backarna, spelade brännboll på gårdarna och till och med utmed backen vid Musiktjänst, och vi lekte skridskoprinsessor på isbanan vid Boulognerskogen.
Vi var på sporthallen, spelade pingis, tränade gymnastik och basket bland annat. Till badhuset gick vi nästan var och varannan vecka. Kostade det 75 öre att simma?
Det går inte att mäta hur viktigt badhuset och sporthallen var för oss. Det var en stor del av vår fritid, vi hade jätteroligt och det var bara hälsosamt.
I artikeln skriver Linus Lindström att byggandet av badhuset på Hertsön är “ett prestigeprojekt” och att vi ska “lägga pengarna där det finns mest att vinna för samhället”.
Jag tycker att den största vinsten för samhället är att barn och unga har en meningsfull och hälsosam uppväxt, att kalla det för prestigeprojekt förstår jag inte vad som menas! Prestige brukar vanligtvis ligga i att satsa på sporter som ishockey och fotboll, där det ligger mer pengar. Sporter som inte alla fixar.
Dessutom skriver Linus Lindström, att folk inte står i kö på Pontusbadet idag. Men de flesta barnen bor inte i centrum. De kan ta bussen in tycker Linus Lindström. Ta bussen själv, tycker jag!
Nu har det bestämts att ett nytt badhus ska byggas på Hertsön. Ett klokt beslut, inte konstigt alls för där bor många barnfamiljer. Stadsdelen har över 5 000 invånare, och badhuset är dessutom upptagningsområde för stadsdelar och dess skolor runtomkring. Än viktigare att badhuset etableras då simkunnigheten sjunkit i landet sedan 2014, detta enligt skolverkets egen statistik. Över 8 000 barn lämnar numera mellanstadiet utan att vara ordentligt simkunniga.
Sorgligt att de finns de som missunnar barn och unga ett badhus och tycker parkeringar är viktigare!