Djärva idéer för Södra hamn har den senaste tiden presenterats för oss i Kuriren. Kanske hoppas idégivarna, Hans Tirsén och Hans Walloschke, på respons av något slag. Förväntningarna är kanske inte så höga när det gäller Södra hamn-området när man betänker allt vad den markbiten fått vara med om.
Hela historien är för lång att dra men de flesta Luleåbor kan nog erinra sig några tillfällen då kommunens styrande "gripit in" för satsning på Södra hamn.
Personligen har jag tyckt mig se en viss likhet med projektet Slussen – för centralt beläget för att bara ignoreras och samtidigt för kostsamt att ta sig an på ett trovärdigt sätt.
År 1975 fanns där Äggcentralen och en massa järnvägsspår men den uppstädning som hade behövts uteblev. En likhet med Slussen är också att Södra hamn är en slags "midja" där allting trängs ihop – vägar, järnvägar och vattenvägar.
I en politiskt oväntad förändring på 1980-talet sålde kommunen bort båthamnen till privat köpare. Denne lyckades ett decennium senare få till stånd en ny och ännu bättre affär med kommunen, den som nyligen realiserats i form av Kuststad.
I den affären var kommunen inte bara säljare av mark och rättigheter utan också påhejare genom att anordna en arkitekttävling om bästa utformning av den nya bebyggelsen.
Situationen i fråga gick faktiskt ännu ett steg längre när stadshuset beordrade kommunala fastighetsbolaget Lulebo att gå in i konsortiet som partner tillsammans med HSB och andra. Några kanske minns slitningarna som följde och som innebar chefsbyten inom Lulebo och en kontrovers som drabbade styrelseordföranden Kjell Mickelsson, före detta kommunstyrelseordförande och kommunalråd.
Detaljplanen för Kuststad hade behövt vara mer genomarbetad, särskilt med hänsyn till den trafikbelastning som blir till följd av ett otillräckligt vägnät, och med hänsyn till hur centrum ska klara sig.
En viktig faktor till hade jag velat få med, nämligen att den globala uppvärmningen väntas få effekten att havsvattennivåerna stiger och att landhöjningen som varit oss till fördel nu vänds i sin motsats.
De djärva idéerna från Hans Walloschke ser ut att vara mer problematiska än lovvärda, men som redan antytts är ju förutsättningarna för goda lösningar redan exploaterade – vi kan få lov att leva med det vi redan har.
Ta motpolen Varvet där jag bor. Den bästa av tänkbara stadsdelar, byggd 1974, den var ett tag på väg att förstöras just genom några arkitekters klåfingrighet alldeles i onödan och alldeles på fel sätt.