Våra liv står på paus, inget kommer att bli sig likt igen – och den skrämmande känslan är att socialtjänsten vill få barnen att glömma sina anhöriga, sitt sociala nätverk.
När en familj får en orosanmälan till socialtjänsten startas en utredning om vilka stödinsatser familjen kan behöva för att få bukt med problem som finns i hemmet. Även om familjen samarbetar och ber om hjälp för att få livet att fungera bättre kan följderna bli drastiska och oanade.
Att i rätten försöka argumentera mot socialtjänsten och behöva försvara och förklara sin sak är inte lätt när man även blir påhoppad, anklagad och förtalad av dom.
Vid ett antal tillfällen är människor från socialtjänsten hemma, följer dig som en skugga och antecknar vad du säger och gör. De ser bara dina fel och brister, inte dina styrkor, det noteras inte ens.
Socialtjänstens handläggare har tyvärr makten att göra egna värderingar och tolkningar av det som sker i hemmet, de ifrågasätter inte hur det verkligen är, ställer inga frågor till oss närstående trots att vi påpekat otaliga gånger hur det ligger till.
Det blir ett faktum att barnen kommer att flyttas från sitt hem och trygghet, enligt LVU. De har erbjudits nätverksfamiljehem men man får inte visa känslor inför barnen och så dras det egna slutsatser inom socialtjänsten om olika saker utan att kolla upp saken. De framhäver istället att de inte går att samarbeta utan att tänka att de viktigaste är barnen, det är de som ska känna trygghet till familjehemmet.
Man får även höra att man motsatt sig beslutet, familjehem jobbar för socialen och inte familjen tyvärr, även fast det står att socialtjänsten ska jobba för att barnen ska hem så fort som möjligt. Det blir problem att fira födelsedagar. Socialen visar sin makt och vi står chanslösa att påverka.
Man tar inte chansen att ta familjer som erbjuder tjänsten utan istället "straffas" barnen, de får sluta med träningar, bryta med kompisar, byta skola, flytta till annan kommun och separeras från varandra. De är små barn och förstår inte alltid vad man frågar/svarar vad konsekvenserna blir.
Från familjehemmen kommenteras att barnen är fina, kan mycket och är fulla av energi. Detta går inte ihop med den dom som är till grund för omhändertagandet.
Under tiden som barnen varit placerade har ingen uppföljning gjorts med föräldrarna, inga hembesök, trots löften om detta.
Föräldrarna har gjort allt socialen önskat : gått familjekurs, startat terapi och pratar med psykolog men det är inte gott nog. De har begränsat umgänge med barnen. Vi andra anhöriga har inte ens få ha någon kontakt alls, vilket är påfrestande psykiskt.
Vårt liv står på paus, inget är sig likt, fast barnen är i tankarna dagligen. Detta är inget man önskar sin värsta fiende, inget man någonsin trodde man skulle få vara med om– och den skrämmande känslan är att socialtjänsten vill få barnen att glömma sina anhöriga, trygghet och sociala nätverk.