Denna dag i februari 2021 tänker jag på hur inhumant Luleå kommun bestämt sig för att bemöta de människor som inte har någonstans att bo, utan hänvisas till att överleva så gott de kan när temperaturen ute har närmat sig minus 26 grader.
Allt prat om ”allas lika värde och rättigheter”, gäller uppenbarligen icke i Luleå. Det väcker väl ingen politisk reaktion förrän det börjar plogas fram ihjälfrusna människolik ur snöhögarna runt stadens gator. Denna inhumana människosyn balanseras i någon mån av frivilliga, omtänksamma människor och kykornas omsorg för dessa utsatta människor.
Varför inte lära något vettig av storstädernas arbete och inrätta en stadsmission i residensstaden? Då går det att få struktur på arbetet och lättare att engagera medborgare, näringsliv och ideella krafter.
Nu gäller det att bevisa att den goda viljan inte bara är en fras i ett partiprogram utan visa att det finns trovärdighet i allt tal om solidaritet och mänkliga rättigheter.
Kyrkans Herre lär oss att ”vadhelst ni har gjort mot en av dessa, mina minsta, det har ni gjort mot mig!” Denna underlåtenhetssynd drabbar oss tungt om inget görs innan kommunen blir skyldig till annans död!