”Sagor om evig ekonomisk tillväxt” sa Greta Thunberg i sitt tal vid FN:s klimatmöte. Det mötte genast invändningar från ansvarstyngda vuxna. Konsumtion och tillväxt sägs ju vara ett måste för ett bra samhälle. 

I somras letade jag fram mina dagböcker från 1969 för att kolla vad jag skrev om månlandningen. Upptäckte då att jag flera gånger återkom till mitt dåliga samvete över att leva i ”välfärd” medan barn svalt eller bombades till döds i Afrika och Vietnam.  Ändå tillhörde min familj garanterat den fattigare hälften av svenskarna.

Trots att både jag och Sverige är mycket rikare än för 50 år sen måste tillväxten, och därmed resursförbrukningen, fortsätta enligt nästan alla beslutsfattare och flertalet röstberättigade. 

Varför är det bara barn som ser att det inte går ihop? 

Kjell-Arne Johansson