Nu ska ni få höra en saga om seniorerna som hantverkade.
De huserade alla i samma hus som Luleå kommun ägde.
På övervåningen befann sig kvinnorna med mjukslöjd, i detta fall vävning. De lärde av varandra och gjorde allt fler våghalsiga projekt, trots sin ålder.
Nere i källaren fanns männen och någon enstaka kvinna som höll på med hårdslöjd, med många maskiner och mycket trä. Där nere gick åt både mer el och det lät högre, fast de utvecklades också och hade kul.
Tror ni de hade samma villkor?
Nä! Det ena gruppen var kvinnor som höll på med textilslöjd och det andra gruppen var mest män som höll på med träslöjd.
Tror ni de hade samma villkor?
Nä! Kvinnorna betalade en årshyra till Luleå kommun på några tiotusentals kronor. Nere i källaren var det noll kronor i hyra.
I Norrbottens största stad med den gröna omställningen och där ”nytänkande spirar” – hur är detta möjligt?
Spirande nytänkande eller fortsätta att behandla män och kvinnor olika, som det var på stenåldern? Hur ska vi ha det i vårt Luleå?