Det var en gång två studenter från Uppsalalalalalala trallallala som var i glada vänners lag på Gültzauudden en sommardag för att fira skolavslutningen på ängen som så många andra gjort före dem. Här njöt de av mat och dryck och såg båtar komma och gå från småbåtshamnen, ett bad hann de också med innan det var dags att runda av.
En tanke hade växt fram att här fanns potential att bygga höghus för framtiden som de kunde erhålla ekonomisk tillväxt på, utbildning hade de ju fått i hur man exploaterar grönområden på bästa sätt.
De styrde sina steg till beslutsfattarna i kommunen, och träffade nickedockan, som för övrigt just var hemkommen från landet västerut. En riktig näringslivets förkämpe som hade framtidsplaner på att få staden att växa. Att ingen tänkt på att bygga på en av Luleås mest attraktiva platser var ju helt bisarrt, här ska vi naturligtvis ge en markanvisning, och starta en dialogprosess, underlaget med en detaljplan för utveckling av området ska vi sedan presentera ansåg nickedockan.
Nu fick han inte medhåll av de övriga beslutsfattarna inom de olika partierna som inte tyckte likadant, ska sägas. Men kommunen hade en förkärlek till betong skulle det visa sig, betong, betong och åter betong, i Södra hamn, Kuststad och Stadsparken, här ska vi inte ha några grönområden minsann, trots att undersökningar som visat att grönområde i närboende ger invånarna en längre livslängd och god hälsa.
Sagt och gjort, planer började smidas, studenterna kom fram till att klokast var att starta en workshop för boende i närområdet och övriga intresserade. Allt för att mota olle i grind och för att de berörda skulle få möjlighet att kunna påverka och känna delaktighet i byggandet. Men det visade sig inte vara så enkelt som de trott. Åren gick och inget hände, förrän ytterligare en sommardag i närtid, en traktor började lägga ut markduk och sätta upp staket på ängen, lastbilar började sin skytteltrafik och dumpade jordmassor och stenar på ängen.
Boende runt omkring anade oråd och undrade vad som på gång. Hör till saken att det var ett fasligt oljud från morgon till kväll, från traktorn som stötte skopan i en metallkross för att finfördela de stora stenarna till grus, till en decibel som var olidligt, detta skulle pågå hela sommaren och inpå hösten. Tanken var att det skulle vara en förvaringsplats när fjärrvärme grävdes i närheten, men det visade sig vara en sopsortering av avfall istället.
Här fick dock kommunen backa, det visade sig att det fanns felaktigheter i förfarandet inom kommunens beslutsfattare. Ängen skulle återställas, men det som en gång var grönt och frodigt med gräsmatta, klöver, smörblommor och maskrosor blev bara ett stort område med ogräs.
Men oron för vad som var på gång väcktes bland boende runt ängen, detta kunde inte undgå barnen som har stora öron, och lyssnar när vi inte tror att de gör det. Ska här byggas höghus undrade barnen och ska vi vara rädda för all biltrafik i fortsättningen?
Nu blev barnen ängsliga och undrade vad som skulle hända med deras äng. Där de lekt så ofta. Humlorna och bina som sög nektar från växtligheten var borta. Lilla Wilma sa: pappa kommer du ihåg humlan som hade förirrat sig till vår fönsterbräda genom balkongdörren och låg alldeles stilla, som vi lade på balkongen med en klick honung som den sakta sög i sig och sedan glatt flög iväg, vad ska den nu äta då ängen inte är som förut? Och minns du igelkotten vi bjöd på mjölk varje kväll, och haren som glatt skuttade omkring på kvällen. Alla fåglar som sjunger så fint för oss, och till och med getingarna som byggde bo i taket på vår balkong, men som var snälla mot oss, bara vi lät dem vara ifred. Pappan lugnade sitt barn och sade att det blir nog bra ska du se, det finns så mycket kloka människor som kan fatta rätt beslut om ängen. Vi kommer kunna flyga drake och spela kubb, och leka tafatt nästa sommar också. Och till vintern ska vi åka pulka som vanligt i backen, och bygga snögubbar, och ha snöbollskrig, det blir väl roligt.
Men Wilma som funderade mycket om miljöförstöringen som de pratat mycket om i skolan, kunde ändå inte släppa tanken. De säger ju att havsnivåerna kommer stiga när polarisarna smälter, då borde man väl inte bygga så nära stranden?
Nu tyckte pappa att det var dags att sova, klockan hade redan blivit mycket, och pussade god natt. Vi läser vidare imorgon … sov nu så gott, älskling …vi syns imorgon …