När jag var grabb bodde min farfar i en pensionärslägenhet på Läraregatan i Kiruna.
Det var en lägenhet på ett rum och kokvrå. På andra sidan trapphuset bodde en annan gamling.
Lägenheterna höll hög standard. Enda olägenheten var att gubbarna måste dela toalett.
Till slut hamnade farfar på ålderdomshemmet Hvilan. Där fick han gott omhändertagande.
Vilka var de som skötte och hjälpte honom? Det var kvinnor som man ansåg skulle utföra arbetet som ett kall. Övertidsersättning fanns inte i sinnevärlden. ”Det är tungt men var glad att ni har ett jobb”.
Så fortskred arbetsförhållandena för kvinnorna under åren. Till slut orkade man inte mer och satte ner foten och man fick hör och häpna 6 timmars arbetsdag till full löneersättning.
Det fanns några framsynta personer i kommunen som ansåg att man måste göra något rejält för kvinnorna, bland dom var personalchefen Birger Nartijärvi. Ett unikt agerande som hedrar honom.
I dag vet vi hur det är. Dem som sköter åldringarna har undermålig skyddsutrustning och dålig skyddsutbildning och inte jättehög lön. Det är som att jobba i ett minfält. Rätt var det är smäller det.. När man i desperation agerar och påtalar förhållandena framträder personer i organisationen som vältaligt förklarar varför det är som det är.