Det parlamentariska läget i Sverige var knepigt. Vi såg hur partierna i fastgjutna positioner hanterade folkviljan.
Centerpartiet (C) visade att de inte var beredda att medverka till att skapa majoriteter i riksdagen om inte 25,5 procent av det röstande svenska folket bojkottades. Socialdemokraterna (S) bugade sig för C och krokade av Vänsterpartiet (V) i syfte att behålla regeringsmakten. Sedan länge hade C fullständigt underkänt rösterna på både V och Sverigedemokraterna (SD).
Vid det senaste riksdagsvalet fick V och SD sammanlagt 25,5 procent (V 8 procent, SD 17,5 procent) av rösterna men hade degraderats till värdet noll av regeringsunderlaget. Miljöpartiet (MP), som ingick i regeringsunderlaget och belönats med ministerposter, fick 4,4 procent. Det hindrade inte språkröret Stenevi att under krisen i juni 2021 oblygt kliva fram som självutnämnd landsmoder.
C fick 8,6 procent vid riksdagsvalet men uppträdde självsäkert som ett majoritetsparti. Annie Lööf levde i en egofixerad centerpartistisk värld och visade inte någon som helst respekt för 25,5 procent av de röstande och tvingade S till samma hållning, dvs tvingade också S till att ta avstånd från det sedvanliga stödpartiet V.
När hon var färdig med att förgäves dunka huvudet i väggen såg hon sig nödsakad att backa från punkt 44 i januariavtalet, den punkt som handlar om fri hyressättning på nyproduktion av hyresbostäder.
Men då var det för sent. Liberalerna ville inte delta i något nytt avtal med S, MP och C utan ville nu plötsligt ha en borgerlig regering. Och C ville inte medverka i någon lösning där V fick inflytande, inte ens efter att ha fogat sig i V:s krav på att punkten 44 skulle tas bort. V försökte sedan köpa en bättre plats i sandlådan genom att skrota sitt krav på skattehöjningar men C nobbade.
Till slut visade det borgerliga partiet C än en gång att det ändå föredrar en vänsterregering framför en borgerlig. MP levde i en egen drömvärld och tyckte sig att med 4,4 procent väljarstöd ha fått ett ädelt uppdrag från hela svenska folket att lösa upp knutarna och rädda nationen från ett extraval.
Men syftet var förstås att klamra sig fast vid regeringsmakten. Och S låter C äga dirigentpinnen.
Kriget om den bästa hinken och spaden i sandlådan utmynnade i en talmansrunda där talmannen ska försöka åstadkomma ett slut på sandsprättandet.
Suck.