Efter mitt tillträde som domstolschef i början av 90-talet kom jag att intressera mig för de byggnader som domstolen hade verkat i och höll 1996 även ett föredrag i ämnet. Jag vill därför nu lämna några synpunkter.
Först en kort bakgrund. Sedan medeltiden och fram till 1965 var Magistrat det högsta styrande organet för städer i Sverige och var tillsammans med rådhusrätterna styre, förvaltning och domstol. Ordförande var borgmästaren, stadens högste domare. Genom olika reformer avskaffades magistraterna successivt och 1971 ändrades namnet på alla underrätter från rådhusrätt/häradsrätt till tingsrätt och domstolschefernas titel ändrades från borgmästare/häradshövding till lagman.
När Luleå fick stadsrättigheter 1621 bestod bebyggelsen huvudsakligen av gårdar kring den gamla kyrkan, drygt 10 km uppströms Luleälven. Hur det första rådhuset såg ut vet vi inte, förutom att det sannolikt låg i närheten av kyrkan. Byggnaden gick nämligen upp i lågor redan 1657, tillsammans med de flesta handlingar från stadens tidigaste år.
1648–1649 flyttades staden från området vid kyrkan till den nuvarande platsen på halvön och 1693 stod det nya rådhuset färdigt, dvs den byggnad som vi nu såsom en replik kan se på Gültzaudden. Det gamla rådhuset, som låg i det som nu är stadsparken, revs 1861 och ersattes av en ny byggnad som fungerade som rådhus fram till 1903 då stadens förvaltning och domstol flyttade in i det då nyuppförda stadshuset, nuvarande Luleå stadshotell.
Luleå kommun har tyvärr inte alltid vårdat sig om sin historia. Den byggnad som nu är aktuell för att rivas eller bevaras är en 100-årig replik av en byggnad från 1693 och är, som Jan-Olof Hedström uttalar, en del av Luleås 400-åriga historia. Den bör därför definitivt bevaras men då kanske få en bättre plats än den nuvarande. Möjligen bör byggnaden flyttas till stadsparken, i närheten av rådhusets ursprungliga plats.
Jag vill nu passa på att korrigera en missuppfattning som jag stött på flera gånger och som även återkommer i Kurirens artikel. Det gamla rådhuset revs, som jag nämnde, redan 1861 och förstördes alltså inte vid stadsbranden 1887.
Inte heller det nya rådhuset, som hade uppförts på samma plats som det gamla, förstördes (då) genom eld. Stadsparken var då mindre än nu och gränsade mot Torggatan som gick öster om Rådstugatan, parallellt mot denna gata. Stadsbranden hejdades vid Torggatan och byggnaden låg väster om denna gata och stod kvar där fram till 1965.
Gamla Luleåbor minns säkert denna byggnad som polisstation och sedermera som bibliotek. Även om byggnaden överlevde stadsbranden dryg 70 år tidigare blev dess öde ändå att förstöras genom eld.
I Norrbottens-Kuriren från den 12 maj 1965 finns en sorglig bild, som utvisar hur Luleå brandkår bränner ner byggnaden. Texten över fotografiet lyder: I går brändes det gamla biblioteket ner. Tydligen hade byggnadens gamla funktion som rådhus då fallit i glömska. Bildtexten under har följande lydelse: Luleåborna samlades i massor för att övervara det kulturhistoriska ögonblicket.
Nog är det att ge ordet ”kulturhistoria” en alldeles särskild innebörd.