Nedskärningar på vårdplatser uppe på avdelningarna resulterar i längre väntetider för patienter på akutmottagningen. Och visst är det patienterna som lider mest av det här, men det är personalen som lider längst. Dag in och dag ut.
Likaväl som det blomstrar i träden, blomstrar det i telefonen. Nästintill dagligen plingar till om flertalet sms från akuten att det är ”akut sjukdom”, ”olösta pass, flexibel starttid”, ”högt tryck på akuten, vi behöver fler händer!”. Det plingar dag som natt, oberoende om jag arbetar eller är ledig. Här om veckan skickades det ut elva sms samma dag.
Jag undrar hur många andra arbetsgivare som skulle tillåta att ha det så. Att låta sin personal stressas över att veta att inför ett arbetspass är det hårt tryck och kort om folk, igen. Det är en inre stress utan ljus i sikte, ”kommer vi vara fullt bemannad idag? Eller kommer vi gå kort? Tänk om det kommer ett larm med svårt sjuk patient, hur gör vi då?”. Det är tankar och funderingar långt innan arbetspasset ens har börjat.
Mina nära och kära vet mycket väl om vid det här laget om att under mina arbetsdagar är jag trött, jag kommer troligen inte orka umgås, mitt humör är jämt på bristningsgränsen och ångesten står för dörren. Allt på grund av en enkel anledning, jag orkar inte längre. Och mina kollegor orkar inte heller.
Jag önskar många gånger att mina nära och kära kunde få följa med mig en dag på jobbet. Att de får svettas under skyddsutrustning tills huvudet bultar och känna sig lika otillräcklig som jag, för att jag hinner inte med. Att få skrika genom en gasmask till patienterna eller skrämma ett barn till tårar med all utrustning. Det gör mig så ont i hjärtat varenda gång.
Då kanske de skulle förstå varför jag kommer hem och aldrig orkar någonting. Jag vill så gärna att de ska förstå.
Hur som helst. Nya sms kommer in, de har numera höjt sommarersättningen för enkelpass samt sälja sin sommarsemester. Regionen hoppas på att jag ska ”göra en insats för att säkerställa en god vård för våra patienter i sommar”, ”därför väljer vi att erbjuda dig extra hög kompensation i vårt utökade sommarerbjudande”. Det bara sticker i ögonen på mig. Finns väl inte en chans i hela världen jag skulle sälja min semester, jag vet inte ens om jag kommer klara mig tills semestern? Så trött är jag.
I fikarummet hänger det listor på sommaren alla olösta pass. Aldrig tidigare har jag sett så många olösta pass och bara tanken att det kommer vara sjukfrånvaro utöver det här gör mig både stressad och illamående av tanken. Min oro för att få semestern indragen känns befogad.
Semesterproblemet leder till nästa fundering; Kommer det här drabba någon av de beslutsfattande inom regionen? Kommer deras semester att påverkas? Får de dagligen sms om att det fattas folk på deras arbetsplats? Kan de få äta i lugn och ro på sin rast utan att miljoners telefoner ringer, det larmar om hjärtövervak och någon patient blir tvärdålig?
Bemanningen går de flesta dagar ihop med nöd och näppe för att personal ställer upp på extra eller dubbelpass, personal som redan är lika trött och slut som jag. Ångest vid det här laget har hopat sig som ni kanske förstår och sömnproblematiken är sedan månader tillbaka ett faktum. Det har inte varit roligt att gå till jobbet på länge men nu tar det emot på en helt ny nivå ...
Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att dela den inre stressen som jämt och ständigt gnager. En liten revy av förra sommaren på covid-akuten där vi var få ordinarie personal från akuten med resterande beordrad personal från sjukhusets alla vrår. Visserligen var det fler händer men händer som inte var vana, som inte kunde rutiner och inte var självgående vid att bedöma och prioritera inkommande patienter. Du hjälpte alla så gott du hann med, tog de sjukaste patienterna och höll andan att det skulle gå även detta arbetspass.
Jag är inte jätteimponerad över Regionens försök att höja friskvårdbidraget som något trött plåster på såren. Eller att en covid-ersättning magiskt skulle bota mina sömnproblem när det är återhämtning och fler kollegor jag desperat önskar.
För om sanningen ska fram, det finns sjuksköterskor. Regionen vill inte locka med en vettig grundlön eller chans till rimlig löneutveckling. Sjuksköterskor som kommer från exempelvis kommunen och söker anställning inom Regionen kommer troligen inte få behålla sin lön, utan kommer tvingas gå ner i lön ifall de vill ta en anställning för Regionen. Vilket troligen inte så många går med på …
Regionen tycker bland annat inte det är aktuellt med extra ersättning till våra hjältar uppe på IVA för deras 12,5-timmaspass. Motiveringen att de vill vara rädda om skattebetalarnas pengar. Samtidigt går det att se på arbetsförmedlingen flertalet privata bolag som söker stafettsjuksköterskor att bemanna på Sunderbyn för Regionens räkning. Jag undrar hur det argumentet egentligen går ihop. För vad en stafettsjuksköterska kostar i månaden totalt vill jag nog knappast veta och i år har det varit hutlösa priser runt om i landet. Om argumentet är att det behövs mer personal, kanske de skulle tänkt om och betalat kommunsjuksköterskan några få tusenlappar till i månaden istället för en stafettsjuksköterska. Jag lovar det blir billigare.
I omklädningsrummet hör jag hur två sjuksköterskor pratar, ”hon har sagt upp sig och ska börja bemanna, tänk om man skulle göra samma! Slippa få oroa sig över sin semester, det är bara att ta semester när det passar en! Och lönen! Tänk vad du tjänar!”. Jag vet att hon inte är ensam om att resonera så, för det gör även jag. Tyvärr är det några av våra kompetenta och högt omtyckta kollegor som lämnar för annat efter sommaren, kanske är det för att de inte längre orkar ha det såhär. För det kommer vara min anledning.
Tack och slut från en slutkörd sjuksköterska.
Dagens tillägg: min oro att få semestern indragen eller tvingas till ett krisavtal, är nog tyvärr inte långt ifrån verklighet.