Är den kompromiss som Parisavtalet innebär, att inte överstiga 1,5 graders uppvärmning, verkligen rätt sätt att tänka? Alltså med andra ord “Låt oss fortsätta släppa ut koldioxid, men se bara till att uppvärmningen inte blir högre än 1,5 grader” när den nivå vi nu befinner oss på, 1,2 grader, redan ställer till så stora problem?
Naturligtvis behöver vi göra allt som står i vår makt för att vända utvecklingen. Men om det ska sluta brinna behöver vi också göra något åt orsaken, inte bara släcka bränderna. För att komma åt orsaken behöver vi både reducera utsläppen till noll men även minska koldioxidhalten i luften till förindustriell nivå.
Faktum är att nya tekniker för att göra detta redan är på gång. Det går att göra betong som innehåller stora mängder koldioxid, fixerad kemiskt som kalksten, CaCO3. Tänk er det, konstruktionerna blir stora kolsänkor.
Betong används i enorma mängder världen över och skulle kunna svälja så stora mängder koldioxid att det nästan matchar dagens globala CO2-utsläpp. Tekniken testas redan i Kalifornien men behöver förbättras och skalas upp. Så “Hej Cementa, gör det här istället”!
Tekniska lösningar, men även lösningar som kan öka kollagring i hav, skog och jordbruksmark måste komma på plats snabbt – innan det är för sent. Snabbhet är också det viktiga när det gäller att ersätta utsläppande tekniker med utsläppsfria tekniker. Och för att nå snabbhet behövs enorma investeringar på kort tid.
För att klara det behöver nationalekonomin förändras snabbt i den riktning den nu börjat gå i lite sakta. Det handlar om att slakta underskottsmyten och börja finansiera via större statsbudgetar.
Vi snackar uppemot 10 procent av varje lands BNP årligen för att verkligen förbättra klimatet, i jämförelse med de 1,5-2 procent som det skulle kosta enligt Robert Pollin att klara det miserabla Parisavtalet.
Klimatrestaurering kostar, men tänk att som generation bli ihågkommen för det!