Det har väl knappast undgått någon i Luleå att Lenita Ericson avgår med omedelbar verkan.
Lenita Ericson känner sig motarbetad och säger sig inte få något gehör för frågor hon vill lyfta fram. Vad beror denna känsla på? Kan förklaringen vara så enkel att hon är kvinna och verkligen vill att vi ska trivas i vår stad?
Jag är själv aktiv inom Synskadades riksförbund i Luleå och har därigenom fått ta del av Lenitas kunskap, hon har bland annat varit ordförande vid våra årsmöten. Tänk om fler kvinnor vore som Lenita och vågade stå upp för sin sak, då skulle världen och denna stad bli en bättre plats att leva i. Men herrarna i den socialdemokratiska ledningen tål uppenbarligen inte framgångsrika kvinnor.
Låt oss inte tystas av denna motgång. Vi måste höja våra röster för att höras, nu får det vara nog med gubbväldet.