"Norrbotniabanan, är inte den död?". Frågan har hängt över Luleås stadsplanering så länge att den nästan kändes bekräftad.
Tack Handelskammaren att vi nu får en slags dementi. Det är nog långt fler än Linda Nilsson som upplever ett informations-vakuum när det bollas med miljarder, men utan att något sker med känsliga frågor som Norrbotniabanan. Själva tystnaden borde få våra länstidningar att känna skuldmedvetenhet. Varför uttrycka alternativ i stadsplaneringen bara i väderstrecksalternativ? Varför är det så ont om kartbilder? Varför har det blivit så sällsynt att det görs intervjuer med de inblandade tjänstemännen? Är vi i början av samhällets undergång på grund av digitaliseringens övermakt?
Ett första fel med Norrbotniabanan är att den började byggas i den ända där det är lättast att komma fram. Andra felet är att det saknas övergripande organisation och ekonomiskt ansvar – men många tyckare. I stället var det lobbyorganisationen som var överstark med eget lobbykontor i Bryssel. I skuldmedvetenheten har nog även Luleå kommuns planering en viss delaktighet, tillsammans med Vägverket.
Själv följde jag på nära håll tillblivelsen av nya E4:an förbi Luleå och tillblivelsen av Kallax flygstation. Det hade behövts för att kommunen hade lagt ned mer energi på att skapa samordning mellan de olika konfliktområden som är samlade vid Luleälvens mynning. En gammeldags generalplan med karta kunde ha dugt bra. Exempel: En felplacerad Grandenled med bro över Grandenforsen tog det 40 år att förpassa till papperskorgen, och då genom intensivt arbete från mig, på den tiden överingenjör i Luleå kommuns gatukontor.