Förträffligt bra att skarpsynta Ugglan i bild och text försöker få oss att förstå att det är fult och förstörande att bygga kåkstad på det som kommit att bli Luleå stads finrum nr 1. Men hur kommer det sig att det inte finns något försvar för etiska värden längre?
Krångligaste förklaringen som jag har är att man i mitten av förra seklet tog bort tjänstemannaansvaret. Det som gjorde att skam och straff hotade drabba den som inte skötte sina åligganden efter bästa förmåga Efter några decenniers mognad syns konsekvenserna öppet och på massor av ställen.
Inför Stålverk 80 gjordes en centrumplan som hade ambitionen att göra city bilfritt, men som misslyckades. Under alla förhållanden behövde Skeppsbrogatan byggas om för att klara beräknade trafikströmmar. Jag var nykommen till gatukontoret och såg ritningarna. De ruttnade stenkistorna skulle tas bort men ersättas med en stenslänt ut i vattnet. Chockad vände jag mig till Aron Marklund, kommunalrådet som då var hårt ansatt av protester mot husrivningar. Stenslänt passar inte i en fin stad som Luleå. Lägg till en miljon extra så blir det en vacker kaj med spont av stål och evigt hållbar. Så blev det och är vad jag vet den hittills bäst använda miljonen i Luleå. Mycket mer pengar har spenderats senare av gatukontorets parkavdelning som intill fulländning terrasserat gångstråken och klätt in området i grönska.
Därmed bäddades för mottagandet av Patricia. Det vackra fartyget som Lillvikenägarna köpte och seglade hit. Den historien var vacker, men blev inte så långvarig.
Några Luleåbor minns säkert att första ansatsen till upprustning av hamnmagasinen gjordes av affärsmannen/byggherren Hilding Holmqvist. Han gjorde om det till en cykelaffär men gjorde sig ovän med stadsarkitekten när han målade med röd plastfärg.
Norra Strandgatan förnyades först genom att Beijers byggaffär flyttade ut från centrum, Norrbottensteatern hittade fin plats för sitt nybygge. Magasinen lever kvar i teaterhusets design (arkitekt Hans Tirsén). Nybildade Lulebo byggde vackra husområdet mot Norra Stadfjärden, där jag för övrigt själv provat att vara hyresgäst.
Teatern hade en teateringenjör, som efter Patricias avfärd vill göra vattenspegeln mer levande. Han lyckades köpa en mindre färja och avsåg att med den göra hamnen intressantare. Som jag minns det möttes han av motarbetande från stadsarkitektkontoret och där slutade den historien.
Från senare år är det andra som har tydligare minnen av Norra hamn och annan stadsplanering. Jag anser att Norra hamn liksom centrumhalvön kan bli betydligt bättre och vackrare för många fler – men först efter rejäl omstöpning av den tunga infrastrukturen, vägar, järnvägar och båttrafik.
Harry Persson
Biträdande gatuchef, överingenjör, chef för utredningsavdelningen 1975– 1995