Insändare: Nog finns det trygghet och empati i äldreomsorgen

Sitter och dricker mitt kaffe, känner lugnet innan jag ska börja mitt kvällsskift. Läser insändaren om att äldreboenden blivit en bestraffning och blir så provocerad och ledsen. Så nu skriver jag en liten påminnelse om det fantastiska jobb vi inom äldrevården faktiskt gör. 

Jag och mina kollegor (ja, jag vågar tala för alla) går till jobbet för att göra skillnad. Agda blir sedd, Ove är viktig, Gun ska bli trygg. Vi gråter och skrattar tillsammans. Så jag blir arg när jag läser att personalen har tappat sin humanitet. För det kan jag lova att vi inte har.

Aktiviteter, ja visst en självklarhet. Men man får inte glömma att de som flyttar in idag är mer multisjuka än vad de var för kanske fem år sedan. På vårt hus och säkert alla andra jobbar vi mycket med de "små" aktiviteterna. Bädda sängen, duka, tvätta, hjälpa personalen med uppgifter utöver omvårdnad. De små, osynliga och självklara aktiviteterna för en som är frisk. Efter att stått och skalat potatis i 30 minuter så är Agda stolt över sig själv. Att som personal få vara med och vara delaktig i den glädjen. Man blir varm. (Kanske därför man går omkring och småsvettas hela dagarna) Nä, skämt åsido.

Man får inte stirra blint på det stora som inte finns. Man måste faktiskt öppna ögonen och se det lilla. Att få kunna klara av sin vardag är guld värt. Och något som vi tar för givet tills vi inte gör det utan hjälp. 

För är det någonstans det finns engagemang, trygghet, empati och kärlek så är det i våra hus.
Jag är inte blind och inte naiv. Mycket kan man göra bättre. Men det måste komma uppifrån. För vi ger av hela oss och gör allt vad vi kan med verktygen vi får. 
Så det är inte vi på golvet som tappat våran humanitet. 
Hade kunnat fortsätta, men nu är kaffet uppdrucket och jag ska till jobbet och göra skillnad.