Visst gör det ont när kroppar brister, är en parafras på Karin Boyes kända dikt "I rörelse" (1927). Parafrasen dök upp i en tid, vår samtid, då kroppar lemlästas och hopp släcks några få timmars flygresa bort, i Ukraina efter Rysslands invasion 24 februari. Ett skamligt agerande av Ryssland och Putin, vilket bara är förnamnet.
Men smått skamligt är också svenska politikers agerande att när oro knackar på i slott och koja, dra upp kortet Nato som en lösning på Sveriges säkerhetspolitik. Flera av dessa politiker – främst borgeliga men även en del S-märkta – har bara väntat på läget med endast armlängds avstånd till att plocka upp militäralliansen Nato som alla goda gåvors givare vad gäller säkerhet inför verkliga eller fiktiva hot från grannen i öst.
Vi pratar visserligen om ett Ryssland vars styrande man knappast skulle vilja ta en fika med i första taget.
Värst är ändå den ohemula brådska som regering och majoriteten i riksdagen drivs av. Dess längtan att få mysa med Erdogan, Orban och kanske om några år Donald Trump verkar stå högt på alla dagordningar. Eller: Gärna demokrati, men först medlemskap i Nato. Ett Nato som i realiteten styrs av USA, för övrigt ohotad etta på tronen att ha invaderat, intervenerat i andra länder länders angelägenheter. Fast i dessa många fall, utan ha drabbats av sanktioner eller utfrysning av olika slag.
Jag tror ett medlemskap i Nato är som att pinka i byxorna, först blir det varmt, sen kommer insikt på insikt, till exempel att man blivit medlem i en "kärnvapen-klubb" och därför också är en presumtiv måltavla att angripas av dylika förödande vapen.
Jag förstår inte heller varför Sverige måste traska patrull efter Finland. Sverige är väl ett – nåja – självständigt land som fattar egna beslut. Man behöver inte göra som grannen. Klokheten kanske finns längre bort, i de neutrala Österrike, Schweiz eller Irland.
Låt tusen blommor blomma runt denna stora fråga, den största och mest omvälvande vi stått inför på mången dar.