Det talas mycket om problem i vården, men lite om när allt fungerar perfekt.
Kl. 05.15 den 11 augusti vaknade jag med smärtor i bröstet och mellan skulderbladen. Medan jag ringde 112 gick smärtan ut i vänster arm. Jag hade alltså symptom 1, 2 och 3 för manlig hjärtinfarkt.
Sen gick allt som på räls. Ambulans till lasarettet, propplösarmedicin, ultraljudskontroll, dusch med Hibiscrub, rullstol till ballongsprängning och en bildskärm där jag nästan såg vad de gjorde.
Kl. 13.15 sa de: Nu är vi klara. Nu kan du sätta dig i rullstolen igen.
Från full infarkt till fullt frisk, nästan, på åtta timmar blankt. Är det snudd på rekord eller är det bara fullt normalt, för proffsen?
Visst, jag bor knappt en mil från lasarettet men även om jag hade fått åka ett par timmar hade allt varit lika proffsigt, både i ambulansen och på lasarettet. Jag kan bara tacka.
Visst känner jag av infarkten. Ork och initiativkraft har minskat men jag får ny fart av blotta tanken på hur det kunnat sluta i ett land utan västerländsk vård.
P. s. Pensionärsfakturan, med europeisk typ av finansiering, slutade på 800 kronor, för att få livet tillbaka.