Att ha en anhörig på boende är i sig är tryggt, men någonstans känns det fel.
Coronan har förvisso ställt till det. Vår anhörig har fått utevistelse dagligen i form av promenader. Hen har sin rullator.
Nu måste någon från personalen vara med på promenaden. Såå fel! Det vore så mycket bättre att den personalen skulle ha rörelseträning med övriga som inte kommer ut. Och vi skulle få umgås och vara tillsammans man, dotter, son eller syster.
Så naturligt och trevligt. Tänk efter vilka föreskrifter som lämpar sig bäst!
Ensamheten utan sina nära och kära tar knäcken på de gamla. Ingen personal kan ge den ömhet som en anhörig kan ge.
Det känns inte trevligt att möta ålderdomen.