Jag är mamma till en son, 20+, vars sista fem år har varit ett tufft kämpande av stora mått.
Ett flertal diagnoser samt psykisk ohälsa som medfört en lång period av hemmasittande. Vad många personer i vår omgivning inte förstår är konsekvensen av utebliven psykiatrisk vård och avsaknaden av att få träffa en sjuksköterska för att få medicin utskriven. Kontaktpersoner som slutar, vikarier som inte går att uppbringa och brist på personal som bara gör väntelistan ännu längre.
Jag anser att alla individer har rätt till vård och framför allt till medicin som gör att deras vardag fungerar.
Nu till vår situation: Efter alla dessa år har sonen äntligen lyckats att få komma in på en praktikplats som han själv har ordnat. Han har haft regelbundna träffar cirka en gång i månaden och nu har han inte fått träffa någon sedan augusti. Han kommer inte fram på telefonen, vi har skrivit via 1177 att medicinen är slut och att han vill få nytt möte för att bland annat få nya recept utskrivna.
Nu befinner vi oss i detta scenario: ingen medicin – ingen praktikplats. Ska han återigen hamna sittandes hemma med den återfunna självkänslan ”att jag inte duger”. Jag kan inte med ord beskriva oron som nu är, både för sonen och mig.
Jag är rent ut sagt så trött på att höra den ekonomiska termen ”effektivisering”. Det blir ingen förbättring och det blir ingen förenkling, så vad är det ni vill uppnå? Vad kommer det för bra ut av detta när det är individer som kommer i kläm?
Jag vill ge en ros till Försäkringskassan som har bemött oss på ett fantastiskt sätt.
Utan er hade jag som mamma rasat ihop för länge sedan. För det är just det, det är vi föräldrar som ska orka/hinna med överallt, stötta och försöka pusha vår medmänniska framåt.
Jag vill slutligen ge en kommentar till alla er i vår omgivning som anser sig ha så otroligt stor kunskap om olika diagnoser. Ni har ingen aning om vad det innebär och vad vi (och många med mig) får kämpa med. Det handlar inte om lathet och ovilja, det är så mycket mer. Ställ gärna frågan stället: Kan jag hjälpa till med något?
Jag önskar verkligen att fler människor skulle förstå innebörden av ”olikheter berikar”.